27. okt, 2018

Förändringar

Som du kanske sett har vi drabbats av sjukdom i min familj.

Vi vet inte om det är liv eller död som väntar oss, men vi vet att vårt liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bli de där sorglösa, friska pensionärerna som trodde att de hade tjugo friska år framför sig. År när man kunde välja att göra en massa roliga saker. Det var ingen brådska. Ville vi flytta till Spanien kunde vi göra det sen. När vi var färdiga med gården.

På sätt och vis var det som att vara ung. Om man har tjugo år kvar eller sjuttio, det är nästan lika svårt att greppa för hjärnan. Det är en evighet. Och som pensionär, med någotsånär god ekonomi, har man på många sätt en större frihet än vad man har som ung, när man måste leva upp till alla krav och skaffa sig ett yrke, en partner, ett jobb, barn, villa, eller när man i alla fall måste få rätt på sig själv, vem man är och vad man vill med sitt liv.

Under perioder när hela ens liv är i gungning kan man ibland uppleva förhöjd livskänsla, större närvaro. Så är det inte för mig just nu. Passivitet och nedstämdhet har lagt sig över mig som en blöt filt, jämförbar med vädret utanför. Jag får tvinga mig att skriva och leka med hunden. Men det är tur att hunden finns – då kommer man i alla fall ut fyra gånger om dagen. Skogen är alltid välkomnande som en riktigt gammal vän. Jag finns alltid här, säger den. Du kan komma när du vill, jag ställer alltid upp.