19. jan, 2019

Overkligt

Jaha, nu går det alltså att förbeställa och provläsa min första bok. Debutboken. Det känns konstigt. Spännande? Jo, men mest overkligt. Contra Tiempo har jag levt med i sju år. Sju år sedan jag skrev första raderna, men idén dök upp i mitt huvud i början av nittiotalet. Växte när jag dansade flamenco på Medborgarskolan i Lund i början av 2000-talet, precis som Maria i boken.  jag älskade det, men jag bröt några tår när jag krockade med min motorcykel, nästan direkt efter bröt jag överarmen när jag lekte med en stor hund i Stadsparken. Sen hade liksom det tåget gått ... av någon anledning.

Min relation till flamenco är lång. 

Jag var fem år. I lägenheten i Sundbyberg där jag bodde med mina föräldrar fanns en radio. En stor brun trälåda. Det fanns bara en kanal, det som nu är P1. Mitt första minne av den är från 1956, när Sovjet gick in i Ungern. Min mamma, som förstås hade upplevt kriget, blev helt panikslagen och började gråta. Det var en mycket stark upplevelse, och förmedlade till mig lite av krigets fasa.

Mitt andra minne - samma år, 1956. Det var inte ofta det hördes musik från den dystra mörkbruna lådan. Nu minns jag inte musiken, men den måste ha varit spansk. Jag började dansa, en femåring med rutiga byxor och mörkblå plyschtröja. Stampade med fötterna, rörde armar och händer ovanför huvudet, svängde runt. Min mamma fick syn på mig och tvärstannade, handen för munnen. Hon sa "men Pia, kan du dansa flamenco!"

Tro vad du vill, kanske har jag drömt. Kanske är det en efterkonstruktion, ett fabricerat minne. Kanske har jag dansat flamenco i ett tidigare liv. Fråga inte mig, jag har ingen aning.