17. feb, 2019

Intervju med mig själv

 

- Jaha, hur känns det nu så här några dagar efter att din debutroman kommit ut?

- Jo tack, det känns jättebra!

- Hrrm. Du låter inte så övertygande. Du borde väl vara överlycklig? Skrika ”Oh my god” i falsett som de brukar göra när de går vidare i Idol.”

- Det är väl inte riktigt min stil. Och om jag ska vara ärlig så känns det inte … alltså, jag kanske är avskuren från mina känslor?

- Men, det brukar du väl inte vara? Jag känner ju dig rätt väl. Jag är ju du.

- Ja men vad tror du då?

- Jag minns när du blev antagen till förlaget. Jag intervjuade dig då också. DÅ var du överlycklig!

-Ja, det var jag, men sen dess har jag ju vant mig, liksom. Och nu väntar en massa arbete, jag måste sälja in mig själv till bibliotek och bokhandlare, stå och signera böcker och vara trevlig.

- Gillar du inte att vara trevlig?

- Jo men … jag är ju för f-n en introvert person, det är jobbigt för mig att vara trevlig. Du vet det, du är ju jag!

- Ta det lugnt. Jag vet. Dessutom vet jag att du är ganska så bekväm, eller hur?

- Eh, jo, jag är ju det. Det är så skönt här hemma på gården. Jag kan gå och skrota ute i trädgården och sitta inne och skriva när det är dåligt väder.”

- Men kom igen nu! Du har jobbat med den där boken i sex år! Vill du inte komma ut i världen och höra hur den blir mottagen?

- Vet du, jag skulle hellre skicka dig. Kan inte du göra det istället? Du är mycket bättre på det än jag är.

- Det går faktiskt inte, det här är en sådan sak som man måste göra själv. Du kommer inte undan.

- Men du är ju jag …

Här slutar vi innan det krånglar till sig ännu mer.