2. maj, 2019

Hunden Bosse

 

 Bosse hette något annat från början. När han kom till oss var han tretton månader, och hade då varit på sex olika ställen, inklusive uppfödaren och hundstallet. Jag hade skrivit en ansökan till hundstallet och sagt att vi kunde tänka oss att ta hand om en mindre hund. Det var säkert hundra frågor man skulle svara på, bl.a. hur mycket ensamtid en hund hos oss skulle få. Jag svarade ”praktiskt taget ingen”, eftersom vi är pensionärer/jobbar hemma.

Jag vet inte varför den unga flicka som köpt honom från början inte kunde ha honom kvar, men jag vet att hon lämnade över honom till sin morfar, som var över åttio och inte orkade gå ut mer än fem minuter. Det var morfar som lämnade över honom till hundstallet, eftersom han inte orkade. Det kan man förstå. Bosse var då ca ett år, och världens busigaste. Rumsren var han inte heller, antagligen eftersom han inte fått gå ut ordentligt. Han hade också dålig kondis, och tyckte inte om att vara instängd i sin bur på hundstallet. Då skällde han.

”Vad är det för ras?” frågade jag när de ringde.

”Han är en korsning mellan Bichon frisé och Bichon havanais” fick jag till svar. Det sa mig absolut ingenting. Tydligen förstod hon det i andra änden, för hon la till ”han är väldigt söt.”

Han var så söt att alla i personalen var förälskade i honom och gullade med honom, vilket Bosse uppskattade till hundra procent. Men de kunde ju inte alltid hålla på med honom, och när de stängde in honom i hans bur så skällde han förtvivlat. Två olika familjer som hade hund tog hem honom på prov, men i bägge fallen blev den andra hunden så stressad av Bosse att det inte blev något av. Jag kan tänka mig ungefär hur det gick till. Bosse älskar att leka, han skulle kunna leka nästan dygnet runt, och om den andra hunden inte vill så fattar inte Bosse det riktigt. Han tjatar, kan man säga.

Jag kommer aldrig att glömma när jag såg honom på hundstallet första gången. Jag satte mig ner på knä, och han gick rakt fram till mig och hälsade och nosade och viftade på svansen. Han var helt nyklippt, till och med svansen var klippt och såg ut som en piprensare. Vi fick låna en transportbur och tog med honom hem på prov. Jag satt i baksätet med buren och min man körde. Buren var för liten, jag tror det var en kattbur. Bosse försökte gräva sig ut ur den. När inte det gick fick han tag med hörntänderna runt gallerdörren och skakade. Han fick upp den en bit och försökte krypa ut. Jag tog ut honom och tog honom i famnen i stället, det är olagligt men vad sjutton, han fick ju panik i buren! Han var alldeles varm och det lilla hjärtat pickade snabbt. Han lugnade sig i min famn, och jag visste redan då att jag aldrig skulle kunna tänka mig att lämna tillbaks honom, även om det skulle påverka hela mitt liv.

Nu har vi snart haft honom i två år. Han kan åka bil i sin lagom stora bur, han kan vara ensam i bilen men inte hemma, han kommer (för det mesta) när man kallar på honom och han kan gå fot om man har en bit torkat oxkött i handen. Han är mycket älskad och ger mycket lycka och glada skratt tillbaks.

Om du vill se fler bilder på honom (så klart du vill!) så finns det ett fotoalbum att titta på. Den lilla bilden här bredvid är precis från när vi hämtat honom på hundstallet.Då låg han ofta vid sin matskål och väntade på nästa måltid. 

Kolla in svansen.