Blogg 2020 och framåt

24. dec, 2020

 

 

 

Det är julafton och jag har tråkigt.

Man brukar vara stressad, sen brukar man ha trevligt, och till sist brukar den där speciella julkänslan infinna sig, i skenet av levande ljus och magen full av mat. Gärna till tonerna av Stilla natt eller något liknande. Men här, just nu, julafton 2020, har jag tråkigt. Och säkert inte bara jag, vi är nog många detta år.

Min dotter har lagt ut en bild på sig själv med baddräkt, tomteluva och surfingbräda. Min son håller en låg profil och syns inte till. Maken tar sig en lur i soffan, och det gör hunden också.

Jag har köpt det mesta av maten färdigt i år. Varför det? Hur tänkte jag då? Jag har ju hur mycket tid som helst för att rulla perfekta köttbullar och skära potatis i strimlor till Janssonen. Då hade jag i alla fall haft något att göra. Man hade kunnat satsa på ”lite men perfekt.” Rimmat skinkan själv … och sen lagt den i blöt för att salta ur den.

Vi iakttar våra grannar genom fönstret. På Björkudden var det fåglar och djur som man såg genom fönstren, här är det grannarna. Den gamla damen mittemot fick besök av dottern för några dagar sedan, och idag var sonen här i ungefär en timme. Varför? Får hon inte komma hem till barnen, eller vill hon inte? Sånt kan man fundera över när man bor i ett sånt här område.

Rödkålen ska jag i alla fall göra själv, enligt ett recept från 1970. Och hunden ska ut. Vi går ner till havet – det är stilla idag – och letar upp några fina stenar (jag) och ser om det finns något välluktande att rulla sig i (han).

På avdelningen ”Läser just nu” kommer snart en recension av Elly Griffiths ”Irrbloss”.

God Jul på er allihop! Snart blir vi vaccinerade, och snart är det vår!

 

 

19. dec, 2020

 

Du vet att du blivit gammal när:
  • Du anser att det viktigast med ett par skor är att de är bekväma.
  • Du lyssnar på P1 istället för … vadå? Du vet inte ens vad de unga lyssnar på.
  • Du anser att förra årets modell (eller förrförra, eller förrförrförra) på jacka/jeans/telefon går precis lika bra som årets.
  • Du tycker att mycket smink ser billigt ut.
  • Du väljer magasin om mat eller trädgård hellre än mode och skönhet
  • Du väljer gympapass med ledare som inte hoppar och studsar så mycket.
  • Du tycker att människor som hela tiden lägger ut selfies på sociala medier är för egocentrerade.
  • Du tycker om några glas vin men vill absolut inte bli full.
  • Du går hellre på en konstutställning än på nattklubb.
  • Du tycker att 60 mil är för långt att köra på en dag.
  • Du har upptäckt att klassisk musik är väldigt njutbart.
Allt stämmer så klart inte på alla. Kan du komma på mer?
Men det är inte så dumt att bli gammal, om det inte vore för HÄLSAN och ORKEN. Hursomhelst, för ordningens skull så vill jag påpeka att jag aldrig har varken kunnat eller velat gå i såna skor som de till vänster. Jag tillhör 68-generationen. De är min dotters. Hon är 80-talist.

 

 

8. dec, 2020

Ja. det är frågan.

Det du ser på bilden är ett vanligt rhinovirus, förkylningsvirus. Mycket vackrare än coronaviruset med sina hemska röda utväxter, som svampar. 

Jag har ett sånt här blått virus just nu. Tror jag i alla fall. Man kan ju inte veta utan att ta prov, så jag stannar hemma.

Karantän, har vi lärt oss att kalla det för. För att kunna gå till gymet och träna axeln (eller för att göra någonting annat vad som helst) ska jag vara helt symtomfri i 48 timmar. Det är bra. Och vädret passar bra för lite karantän. Det är vilsamt. Man läser. Man tittar på TV. Man lagar mat. Man har tråkigt.

Det är nyttigt att ha tråkigt ibland.

Hur ofta är ibland? Och hur länge?

"Jag har tråkigt!" klagar jag.

"Du kan väl skriva en bok till" säger maken okänsligt.

Som om det vore så lätt. I så fall skulle alla vara författare.

"Varför skriver du inte?" säger mitt bättre jag. "Det gick ju så bra bara för några veckor sedan."

Men det var då. Nu är det så svårt, så svårt! "Takboxen" känns inte aktuell längre. Kanske för att vi flyttat ifrån Tomelilla, där den utspelar sig. "Efterliv" känns mer aktuell för mig, men jag skulle vilja ...

"Ja va då?" säger mitt bättre jag.

"Jo jag skulle liksom vilja skriva den mycket bättre!"

"Och hur har du tänkt dig att den ska bli bättre om du inte skriver?"

Det har jag så klart inget svar på. jag vet att man ska skriva ändå. Det lär man sig på varenda kurs. Skriv, även om det bara är en penna som rör sig meningslöst över pappret, skriv ändå!

 

Okej. Jo. Jag ska börja i morgon.

 

 

 

 

2. dec, 2020

 

 

Vaknar orolig

jag hinner inte jag hittar inte vad var det jag skulle göra?

ett nytt jobb

alltid nya jobb

alltid på någon slags sjukhus

men aldrig något sjukhus jag känner igen

och jag är alltid ny

ser aldrig patienter bara personal som förväntar sig saker, sen försvinner dom

jag är själv

men jag är ny så jag kan inte

och jag hittar inte dit jag skulle

vaknar i frustration

kommer på att det var en dröm

jag vet var jag är, vem jag är, och vad jag har att göra

det måste man tro

annars blir det kaos

 

Vaknar med en underlig känsla och vet direkt

jag har varit där, igen

i staden där jag bor när jag sover

kommer dit om och om igen

vet att jag är där

inte i någon annan stad

känner till olika stadsdelar

havet som omger på tre håll

gator med pampiga stadshus längs strandpromenaden

båtar på redden utanför

deras ljus i skymningen

badstränder på västra stranden

branta bankar ner mot sanden och havet

restauranger

trähus

har vant mig, undrar inte längre

 

Vaknar motvilligt

vill veta, vad hände sen

försöker somna om

någon

vad vill han, vad tänkte han säga?

någon som jag var typ kär i när jag var typ elva

då var vi alldeles för blyga

nu dyker han upp

vuxen tappning

Hur kan man ens veta att det är han?

han har letat efter mig

säger han

men jag vaknar, så det blir ingen fortsättning

nu heller

 

 

29. nov, 2020

 

Lite frost i gräset i morse. Vindstilla vid havet. Vi räfsar löv och sätter upp julbelysning. (Nej, det är inte vårt hus på bilden!) Villagatorna här blir onekligen lite ljusare och gladare av belysningarna som vi som bor här sätter upp. Mörkret är kompakt utan  dem. 

Tre veckor till. Sen vänder det.

Folk säger till varandra "Tänk om vi kunde få lite snö till jul!" men i Skåne brukar snön inte komma förrän i februari, just när man börjar se fram emot våren. Och så säger de "ja det blir ju en annorlunda jul i år."

Det blir det, för en del, inte för andra. Många är lika ensamma som vanligt. Kanske känns det bättre när man delar ödet med fler? I Ystad brukar restaurang Marinan ordna jul för ensamma och hemlösa, nu gör de inte det på gruna av pandemin, de kör ut mat istället.

Till de hemlösa? 

Min dotter kommer inte hem till Sverige pga coronan. Tveksamt om min son vågar sig hit på grund av coronan. Troligtvis kan inte min man åka upp till sina barn och barnbarn på grund av ... ja ni fattar.

Jag klagar inte. Vi har varann. Vi är inte hemlösa, vi har ett varmt hus med julbelysning utanför, och massor av böcker att läsa. Jag har precis börjat läsa om Kallocain av Karin Boye. Den är lika bra som jag minns den. En viktig bok!

Tänk om man kunde skriva en sån!