Blogg 2020 och framåt

27. mar, 2020

 

 

 

 

 

Packa flyttkartonger

flytta flyttkartonger

tre på höjden, märkta på kortsidan, inte för tunga, max 17 kg

ryggskott

eller ischias

fan också, inte nu

varför beställde vi inte packning?

dumsnåla, som vanligt

men vi har i alla fall något att göra när vi inte får gå ut

minneslistor i huvudet

huvudet håller på att sprängas

avboka tandläkaren, frissan, vad var det mer?

flyttningen kan vi liksom inte avboka

kolla inte hur mycket fonderna har gått ner det är bara deprimerande

inte tänka på vad de pengarna hade kunnat användas till

sen

 

”Sen” verkar alltid så problemfritt skimrar i pastell, glittrar som himmelriket

jag är till och med starkare och piggare, sen

till och med yngre

kan springa igen

hjärtat slår starkt och regelbundet

andningen

musklerna

inser att inga pengar i världen når dit

men vill gärna ha dem i alla fall

sådana är vi ju, vi människor, programmerade på det sättet

för att överleva antar jag samla i ladorna har räddat våra liv många gånger

som art

överleva som art

hur många av våra handlingar styrs av den nedärvda driften

hur fria är vi egentligen

tänk efter

 

Tillbaks till kartongerna men har ingen lust

måste

kan inte säga till flyttfirman att det inte är klart

för jag hade ingen lust

jag ville bara sitta här vid datorn och skriva ner tankar

 

 

20. mar, 2020

 

Om att rensa ut böcker

Jag vet att vi är många som tillmäter böcker ett alldeles speciellt värde. Varje bok är en dyrgrip. Någon har skrivit den. Några eller många har läst den. Hur många som helst kan komma att läsa den, och försvinna in i den världen för ett tag. En parallell verklighet, tillgänglig för alla som kan läsa det språk den är skriven på.

Sen kan man prata om den. Jämföra hur man upplevt den. Låta den tända gnistor av nya idéer i ens eget sinne, kanske ge upphov till en ny bok, ett nytt samtal, en film.

Mina böcker har hängt med på många flyttar. Eftersom nästan hälften kommer från min mammas bibliotek så sträcker det sig ganska långt bak i tiden. Hon läste mycket, min mamma, och hon sparade sina böcker. Läste för mig när jag var liten, gick till biblioteket varje torsdag, när vi hade semester så läste vi, ofta hela dagarna.

Så rensa ut böcker är inte lätt. Särskilt inte min mammas gamla böcker. Hur skulle man kunna skiljas från Sartre, Camus, Sara Lidman, Moa Martinsson? Det går inte. Skulle man kunna skicka iväg Bröderna Karamazov, Utvandrarna, Siddharta eller Stäppvargen?

Nej.

Men det finns annat som ryker nu. En bokhylla måste bort. Så vad är det som ryker?

Deckare från 2000 och framåt, Kepler, Jussi Adler Olsen, Cilla och Rolf Börjlind. (Camilla Läckberg m.fl. har redan rensats ut, de få som har funnits.)

Lättare underhållningsböcker som inte gjort något starkare intryck eller som jag i vilket fall inte kommer att läsa igen.

Debattböcker från 70-talet. Kanske någon enstaka kan få stanna. Eller inte. Vem vill läsa Mao Tse Tungs tankar idag? Någon som forskar om Kinas historia? Jag känner ingen sådan person, och Röda Korset i Tomelilla lär inte vara intresserade.

Pretentiösa manliga skönlitterära författare från 1900-talet, sådana kulturmän, som höjts till skyarna under en begränsad tid av andra manliga litteraturkritiker. Jag tänker inte nämna några namn. Ofta har jag inte ens orkat läsa dem, de är helt orörda. Frågan är om de ska kastas eller lämnas till återvinning? Röda Korset i Tomelilla lär inte vara så intresserade av dem heller. Min tidigare tanke om att varje bok är en dyrgrip tar jag tillbaks här.

Presentböcker, fotoböcker, oftast min mans som han fått genom jobbet. De väger flera kilo och man tittar bara i dem högst en gång – om de inte behandlar ett ämne som man är väldigt intresserad av. Likaså kokböcker, påkostade, kanske om någon bantningsmetod som inte längre är aktuell. Vem minns Atkins eller Montignac? Vem är intresserad?

Så vad stannar förutom min mammas antikvariska bibliotek?

Min kurslitteratur, filosofi, historia, medicinsk litteratur, psykologi. Böcker som jag har älskat, oavsett genre. Fantasy, oftast tegelstenar med vackra omslag. Trädgårdsböcker och aktuella kokböcker. Riktigt gamla böcker, så gamla att de nästan trillar sönder. Det finns några stycken. Resehandböcker från platser jag varit på. När man bläddrar i dem minns man ställena, dofterna, smakerna. En korallstrand på Hebriderna, en uteservering i New York, en båttur i dimman utanför Venedig.

En bokhylla är så full av liv, känslor och minnen. En läsplatta full av digitala böcker har inte en chans att ens komma i närheten av riktig bokhylla.

Vart ska världen ta vägen?

 

 

14. mar, 2020

 

 

Byta ut

gropiga grusvägar mot gångvägar av asfalt

vilda djur, fåglar

mot grannar, med BARN

man hör dom prata

bakom höga häckar av någon slags barrträd

sextiotalsområde, mycket konstiga barrträd

alla hälsar

lite läskigt

en del pratar mer

VÄLKOMNA säger dom

när flyttar ni in?

dom kanske är snälla

hunden tycker det är roligare

det finns fler dofter

på gården är det bara hans egen doft

hur kul kan det vara

i längden

Hunden smiter

panik, han är borta!

vi frågar grannarna

dom hjälper till

någon såg honom, där, ner där, runt hörnet

den lilla hunden

i den stora, stora världen

går omkring i godan ro

på grannens trädäck

alla skrattar, lättade

kanske inte så dumt

med grannar

människor kan hjälpa varandra

i hårda tider, som nu

eller ja

så hårda är dom väl inte

om man jämför

men ni fattar

corona, börsen, allt det där 

klimatet kanske ändå får ett litet andningshål när vi håller oss så lugna?

 

På bilden ser du vår nya promenadväg, som vi kommer att gå varje dag. Just den vägen längs med havet är inte asfalterad.

 

 

7. mar, 2020

 

Läste en artikel om kvinnors urdåliga pensioner. För att avhjälpa detta tyckte en fackförening – jag tror det var Kommunal – att man skulle ge alla rätt till heltid. Det är ju inget nytt, och det är nog bra. De som vill ska kunna få heltid. Arbetsplatser där det bara finns deltidstjänster, helst sådana med lediga timmar mitt på dagen, är inte bra.

Men.

Hur ska alla kvinnor orka jobba heltid? Särskilt när barnen är små. Visst, det kan lika gärna vara männen som går ner i tjänst, men då flyttar vi bara över problemet. Vi har ju rätt till att gå ner i tjänst när barnen är små av en anledning. Vi (här i Sverige alltså) har bedömt att det är bättre för barnen att inte behöva vara så långa dagar på förskolan. Men om man går ner i tjänst så straffas man trettiofem år senare med en usel pension.

Jag har jobbat 40 år i sjukvården, de sista femton åren som chef. Jag vet att de flesta som jobbar heltid när de är lite äldre, från fyrtio och uppåt, inte riktigt orkar med det. De finns starka sega kvinnor som orkar, men de flesta som jobbar heltid tvingar sig till det för att få en pension som i alla fall räcker till det nödvändigaste. Som bekant finns det ganska många manliga narkossköterskor. Även bland dem finns det många som tycker att det är för tufft att jobba heltid. Och en man som jobbat som undersköterska hela sitt liv har också dålig pension.

När jag var i Norge och jobbade i mitten på nittiotalet jobbade man bara trettiofem timmar i veckan om man jobbade i ett rullande schema, och lönen var bättre än i Sverige. Det är tjugofem år sedan. Vi ligger långt efter.

Vårt nuvarande pensionssystem är en skandal!

 

29. feb, 2020

 

 

 

För en vecka sen sa jag att jag tyckte om årstiderna. Och det gör jag. Med ett undantag. Mars.

Det skulle bli vår nu! Jag längtar ut för att så och plantera, men jag vill inte göra det i snålblåst och regn. Faktiskt längtar jag mer efter snö, sol och skidor, vadsom helst bara man kan vara utomhus och njuta av det.

När man har klarat av januari och februari borde man få bli belönad med en riktigt solig och härlig Mars. Jag gissar att alla som läser detta håller med, utom kanske dom som ska åka vasaloppet.  

Det finns ingen månad som kan hålla en så på sträckbänken som Mars. Det kan ju bli vår, bara det vill! Ibland blir det några fina dagar, bara för att man ska kunna börja hoppas ordentligt. 

Sen blir det bakslag.

Och bakslag.

Man hinner med många bakslag i en månad som är 31 dagar lång. Har man riktig otur så blir det inte mycket bättre i april.

Har hon inget annat att oroa sig för, tänker ni kanske. Coronaviruset till exempel. Och börsen. 

Jag oroar mig en del över coronaviruset (men inte över börsen). Fast jag vill inte skriva om det, det gör tidningarna så mycket bättre. Och när jag kliver ut genom dörren här på Björkudden, så är vädret så mycket mer närvarande än coronaviruset och börsfallet. Till och med klimatkrisen verkar långt bort. 

Men förr i tiden kunde de fiska ål i ån här nedanför. Och de bodde här utan att ha bil. Fast då fanns det en lanthandel i Svenstorp, och en tågstation. Perrongen finns kvar, sprucken med ogräs i. Stationshuset är en privatbostad, och i godsmagasinet håller Svenstorps idrottsförening till.De har en väldigt populär loppmarkand varje onsdagkväll.

Tänk så mycket trevligare det hade varit om både lanthandeln och stationen funnits kvar. Vi har låtit utvecklingen dra iväg alldeles för mycket åt fel håll enligt mig. 

Kolla noga på bilden som föreställer Svenstorps stationshus. Det promenerar några gäss på perrongen.

Bara en sån sak!