Blogg 2020 och framåt

8. jan, 2020

 

 

 

 

 

Mår något bättre.

Sen något sämre.

Sen något bättre igen.

Lite sol, gråmulet, lite sol, regn, styv kuling. Märker att lite sol ger mig omedelbar energi. Två veckor i solen kommer nog att kännas skönt. Promenader, simturer i poolen, dukat bord. Jo, vi ska faktiskt iväg på semester snart.

Egentligen vill jag inte flyga mer. Ändå gör jag det. Jag skulle vilja vara som Greta Thunberg, kämpande och principfast. Kanske kan jag bli det – sen? Men bara att tänka så visar ju att man inte är någon Greta. Det finns inget sen om man är som hon. Har man förstått vad det hela handlar om så flyger man inte!

Men jag har ju förstått – och jag flyger i alla fall.

Det måste till politiska beslut om det ska bli någon ändring, tänker jag. Annars kör vi rätt ner i diket, allihop tillsammans. Både Gretorna, Trumparna och vi mittemellan, som vill väl men inte riktigt förmår.

Men om det nu måste till politiska beslut, då blir det väldigt viktigt vad vi röstar på. Så länge politikerna är rädda för att bli avsatta av oss väljare om de fattar beslut för klimatets skull som vi väljare uppfattar som obekväma så kommer det inte att hända något, i alla fall inte tillräckligt. Alltså är det viktigt vad vi tycker, och demonstrationer och strejker spelar roll. Det påverkar. Det påverkade jättemycket på 60- och 70-talet, det kommer det att göra nu också. Vi äldre behöver stödja de unga.

Här är två verser från Bob Dylans ”The times they are a-changing”. De passar väldigt bra nu.

 

Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone
If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'

 

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin'
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'

 

 

4. jan, 2020

 

 

Åttiotvå personer har varit inne och tittat på Det grå albumet. På bara några dagar - visst är det märkligt?

I morse när jag tittade upp från den virtuella morgontidningen såg jag en rådjursända hoppa iväg över den närmaste gräsmattan. Då regnade det. Nu skiner solen och värmer växterna som övervintrar i orangeriet. Det känns som vi behöver gå ut igen, i solen, hunden och jag. Den piggar faktiskt upp lite grann, den där stora brinnande bollen på himlen. Annars är jag stundtals så djupt nere i depressionen att jag inte kan låta det ta plats här på sidorna. Det är ju trots allt inte en privat dagbok. Men jag har förstått att det är det privata som lockar läsare, bloggare och youtubare som lägger ut hela sin tillvaro på sociala medier får massor av följare. Det kallas att vara öppen, att dela med sig, att det får andra att känna igen sig och känna sig mindre ensamma.

Vill jag ha följare? Ja. Så klart. 

Jag hade tänkt skriva nej, men fingrarna skrev ja. 

Massor av följare? Reklamkontrakt? 

Det tror jag inte. Då följer det nog med en massa annat, som jag inte är intresserad av. Men jag vill gärna att människor läser det jag skriver, och att jag får skriva på mina egna villkor. Om någon skulle vilja kommentera något av det jag skriver så går det bra, antingen i gästboken eller privat till mig: piamari7@hotmail.com

 

 

 

1. jan, 2020

 

Det var igår, nyårsafton. Solen sken som på våren. Det fick alla tomtar och ljusslingor i Svenstorps by att se lite malplacerade ut när vi körde genom byn på väg mot Svarte. På radion spelades Hotell California. Det stämde bättre med mitt humör än tomtarna.

 

”You can check out any time you like

But you can never leave.”

 

Kan det sägas bättre? Nej, det kan det inte. Det är precis så det är. Man kan bara åka med, och hålla i sig om det går. Ibland går inte ens det.

I Svarte packade vi in lite möbler vi tagit med dit. Nu går det att bo där, om man skulle vilja. Sova över, titta på TV, laga lite enklare mat. Jag leker med tanken att flytta dit några dagar för att skriva. Skriva från morgon till kväll och äntligen få något gjort. Jag har en skrivarlya vid havet, fyra rum och kök. Haha.

Det blåste nordlig vind, då är det lä nere vid havet, så vi gick där. Då känner jag att jo, jag kommer att kunna leva här.

Sträckläser en bok om att odla i pallkrage. Liten trädgård är inget hinder när det finns pallkragar. Och så himla liten är inte trädgården, 700 kvadratmeter. Men nu har vi 27 000 kvadratmeter. Fast det är ju lite för mycket om man ska vara ärlig. Särskilt när man får ont i ryggen av minsta lilla grävning.

 

Firade vi på kvällen? Tja, vi åt god mat och drack vin. När bonden på andra sidan ån fyrade av sina raketer hade vi nästan somnat. Vi lever i stand-byläge.