22. feb, 2020

Oväder

Jag har hört det många gånger nu. "Jag står inte ut med de svenska vintrarna. Jag vill bo i Spanien/Kalifornien/Thailand". 
Kan man inte välja så måste man hantera det. Vintrarna alltså. Folk har ju bott på de här breddgraderna i tusentals år. Från början utan att veta om eller när det skulle bli ljusare igen. Jag hör också människor som säger att de älskar årstiderna. Jag hör nog till dem. Känslan när våren kommer på riktigt är obeskrivligt skön! För att inte tala om de första sommardagarna, med liljekonvaljedoft och ljusa kvällar.

Finns det liljekonvaljer i Spanien? Nej.

Finns det ljusa kvällar i Thailand? Nej.

Inte heller finns det snösmältning, tussilago, nypotatis eller vårförkylningar.

Saken är avgjord - jag stannar här.


Jag sitter i det nya blivande vardagsrummet i Svarte. Havet dånar utanför de stora fönstren, om jag vänder mig om och tittar ut ser jag vitt skum piska mot land. Emellanåt kommer en regnskur och nästan överröstar havet. För några dagar sedan var här soligt och vindstilla, man kunde sitta ute och vända upp ansiktet mot solen. Det kommer att bli spännande och dramatiskt att bo så här nära havet, fullt av kontraster. Det passar mig. Jag längtar efter att höstdimmorna ska vältra in så man knappt ser handen framför sig. Eller en stilla vårkväll när havet ligger som en spegel, och någon sitter i sin roddbåt och fiskar ute på vattnet. Blir det en fin sommar ska jag gå ner varje morgon och ta ett dopp.

7/4 går flyttlasset!