20. mar, 2020

En boknörds betraktelse

 

Om att rensa ut böcker

Jag vet att vi är många som tillmäter böcker ett alldeles speciellt värde. Varje bok är en dyrgrip. Någon har skrivit den. Några eller många har läst den. Hur många som helst kan komma att läsa den, och försvinna in i den världen för ett tag. En parallell verklighet, tillgänglig för alla som kan läsa det språk den är skriven på.

Sen kan man prata om den. Jämföra hur man upplevt den. Låta den tända gnistor av nya idéer i ens eget sinne, kanske ge upphov till en ny bok, ett nytt samtal, en film.

Mina böcker har hängt med på många flyttar. Eftersom nästan hälften kommer från min mammas bibliotek så sträcker det sig ganska långt bak i tiden. Hon läste mycket, min mamma, och hon sparade sina böcker. Läste för mig när jag var liten, gick till biblioteket varje torsdag, när vi hade semester så läste vi, ofta hela dagarna.

Så rensa ut böcker är inte lätt. Särskilt inte min mammas gamla böcker. Hur skulle man kunna skiljas från Sartre, Camus, Sara Lidman, Moa Martinsson? Det går inte. Skulle man kunna skicka iväg Bröderna Karamazov, Utvandrarna, Siddharta eller Stäppvargen?

Nej.

Men det finns annat som ryker nu. En bokhylla måste bort. Så vad är det som ryker?

Deckare från 2000 och framåt, Kepler, Jussi Adler Olsen, Cilla och Rolf Börjlind. (Camilla Läckberg m.fl. har redan rensats ut, de få som har funnits.)

Lättare underhållningsböcker som inte gjort något starkare intryck eller som jag i vilket fall inte kommer att läsa igen.

Debattböcker från 70-talet. Kanske någon enstaka kan få stanna. Eller inte. Vem vill läsa Mao Tse Tungs tankar idag? Någon som forskar om Kinas historia? Jag känner ingen sådan person, och Röda Korset i Tomelilla lär inte vara intresserade.

Pretentiösa manliga skönlitterära författare från 1900-talet, sådana kulturmän, som höjts till skyarna under en begränsad tid av andra manliga litteraturkritiker. Jag tänker inte nämna några namn. Ofta har jag inte ens orkat läsa dem, de är helt orörda. Frågan är om de ska kastas eller lämnas till återvinning? Röda Korset i Tomelilla lär inte vara så intresserade av dem heller. Min tidigare tanke om att varje bok är en dyrgrip tar jag tillbaks här.

Presentböcker, fotoböcker, oftast min mans som han fått genom jobbet. De väger flera kilo och man tittar bara i dem högst en gång – om de inte behandlar ett ämne som man är väldigt intresserad av. Likaså kokböcker, påkostade, kanske om någon bantningsmetod som inte längre är aktuell. Vem minns Atkins eller Montignac? Vem är intresserad?

Så vad stannar förutom min mammas antikvariska bibliotek?

Min kurslitteratur, filosofi, historia, medicinsk litteratur, psykologi. Böcker som jag har älskat, oavsett genre. Fantasy, oftast tegelstenar med vackra omslag. Trädgårdsböcker och aktuella kokböcker. Riktigt gamla böcker, så gamla att de nästan trillar sönder. Det finns några stycken. Resehandböcker från platser jag varit på. När man bläddrar i dem minns man ställena, dofterna, smakerna. En korallstrand på Hebriderna, en uteservering i New York, en båttur i dimman utanför Venedig.

En bokhylla är så full av liv, känslor och minnen. En läsplatta full av digitala böcker har inte en chans att ens komma i närheten av riktig bokhylla.

Vart ska världen ta vägen?