5. apr, 2020

Sista inlägget från Björkudden

 

 

Söndagen den 5:e april. Näst sista morgonen på Björkudden. Om en stund ska jag packa ner datorn och skrivaren. Det är alltså sista gången jag sitter här och skriver, på platsen där jag skrev färdigt Contra Tiempo. Utanför fönstret blommar ginsten i påskgult, på bar kvist som sig bör. Torkvindan lutar lite efter vinterns strapatser. Gräset behöver klippas.

I morse visade termometern 3 plusgrader, men solen strålade och det kändes inte alls kallt. Hunden och jag hörde fåglar, flera hundra meter åt varje vädersträck, hela luften är fylld av fågelkvitter. I natt tyckte jag att jag hörde göken, men det var nog som jag drömde.

När jag hänger mig åt nostalgi tänker jag att jag aldrig mer kommer att höra göken på Björkudden. Eller näktergalen.

Det är svårt att skilja på nostalgi och sorg.

När vi kom hit var huset nergånget. Våtrumstapeten hängde i flagor i badrummet, bastupanelen i vardagsrummet hade små volanger ovanför fönstret, gräset växte meterhögt, alpackornas halm och gödsel låg kvar i ladan fast det gått ett och ett halvt år sedan de flyttat. Den halmen hade jag mycket glädje av i köksträdgården, och under några år fick vi stora skördar av egna grönsaker.

Var sak har sin tid, och att sköta stort hus med mark är inte så lätt när ålder och sjukdom tar ut sin rätt. Förr bodde de bara kvar, och lät gården förfalla, många häromkring gör så än. Det skulle inte kännas bra, inte för oss.

Nu måste jag gå och packa kartonger. När jag återkommer får vi se hur jag låter. Kanske glad som en lärka över det nya huset, den nya trädgården? Det lär ta någon vecka, ha det så bra så länge.

(Bilden är från augusti 2014)