3. maj, 2020

Text

Att komma i ordning

Att komma ifatt

Att komma till skott

Att komma till ro

Att komma till sans

Att komma till medvetande

Välj vad som önskas, själv vill jag komma ifatt och till ro, vill landa och känna efter, vill hinna sitta i min nya mysiga läshörna med en bra bok. 

Jag har varit borta härifrån nästan en månad, men här har varit många besök under tiden. Hemsidan har ett räkneverk. Talar det sanning? Mer än femhundra besök per vecka fast här inte har hänt något.

I coronatider kan ingen vara ute och signera böcker, vi uppmanas att vara aktiva på nätet istället, för att sälja. Jag har tänkt lägga ut udrag ur Contra tiempo på Instagram. Vad tror ni om det? Kanske ett nytt varje vecka? Kan vara värt ett försök. Vi börjar direkt här på hemsidan.

 

Utdrag ur Contra Tiempo, prologen.

”Du behöver inte vänta”, sa Trine, som om hon förstått vad han tänkte. ”Mästaren kan ringa efter en taxi åt mig. Han är inte farlig, det vet du. Du har ju träffat honom.”
”Nej, jag vet”, sa han, ”men jag väntar här och lyssnar på radion. Ta den tid du behöver – och hälsa Alexander från mig.”
Hon klappade honom på kinden innan hon smidigt gled ur bilen, slängde upp sin väska på axeln och försvann in genom porten. Han drog ännu en djup suck och skruvade på bilradion för att hitta något att skingra tankarna med.
”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”, sjöng Anne Linnet från radion. Han nynnade med.
Så svårt det är när ens barn blir stora och man inte kan bestämma över dem längre. Han mindes när Trine var nyfödd, hur oroliga och förundrade de hade varit över hennes öga, han och Marianne. Läkarna hade inte kunnat ge dem någon förklaring trots att det gjordes alla tänkbara undersökningar, men det verkade inte vara något fel på henne för övrigt. Marianne hade krävt fler undersökningar, men då hade han gått ihop med läkarna och fått henne att backa. Man skulle inte plåga flickan i onödan, bättre att vänta och se.
Och sedan hade de fått besök av mannen, mannen som hette Alexander Roskov men som Trine lite respektlöst kallade för Mästaren. Han hade ringt på deras dörr till villan i Hellerup en mörk oktoberkväll, när Trine varit två månader gammal, och presenterat sig. Det hade varit en blåsig kväll, havet hade slagit långt upp på stranden nedanför huset, nästan upp på gräsmattan. När ljuset ovanför ytterdörren hade lyst ned på besökarens ansikte hade de sett att han hade ett likadant öga som deras dotter, fast på höger öga och vänt åt andra hållet. De hade bjudit in honom, och de hade talat länge. Efter det hade Marianne inte krävt några fler undersökningar.

Nu var Trine, den lilla guldlockiga ängeln, precis arton fyllda och det var Alexanders tur att ta över. Om bara Marianne hade fått leva, om han haft någon att dela oron med. Det var ensamt utan henne, och nu skulle det bli ännu ensammare. Han visste att han skulle komma att fylla tiden med arbete, det enda som höll tillbaka honom nu var Trine, tanken på att hon behövde honom.
Han måste ha slumrat till, för när Trine öppnade bildörren och gled ned bredvid honom igen hade det gått två timmar.
”Men far, har du suttit och sovit med bildörrarna olåsta! Mitt i Ishöj!” sa Trine glatt.

 

Ett nytt utdrag kommer om en vecka. Contra Tiempo köper du till bästa pris direkt från Ebes förlags nätbokhandel. https://www.ebesforlag.se/butik-29156799