16. jun, 2020

Black lifes matter

Ett minne, ett debattinlägg

 

 

I början av 70-talet gick jag på Jakobsbergs folkhögskola. På den tiden var jag tillsammans med en ung man från Etiopien. När vi var lediga tog vi ofta pendeltåget in till Stockholm. Hösten -73 skulle vi besöka Sveriges första McDonaldsrestaurang, som just hade öppnat på Kungsgatan. Vi var inte ensamma om nyfikenheten, där var fullt. Vi lyckades få plats vid ett bord för fyra. Jag satt kvar och min pojkvän ställde sig i kön för att handla. Ett annat par frågade om de fick slå sig ner, vilket de så klart fick. Där var alltså en tom plats vid vårt bord, och det dröjde inte länge förrän frågan dök upp igen. ”Är den där platsen ledig?”

Det var den ju inte, där skulle min pojkvän sitta.

De som frågade var en familj, vit kvinna, svart/vit man, och två ännu mer utspädda små barn i 7 – 8 årsåldern. Så söta barn, med kaffelattehy och brunt lockigt hår.

Jag skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr.” De försvann i trängseln.

Mannen i det svenska paret bredvid mig upplät sin röst: ”De var bra att du sa nej till dom där!”

I samma ögonblick dök min pojkvän upp med våra hamburgare. Bra mycket svartare än barnen, med stort ”afrohår” och grön militärjacka. Han såg ut som en gerillakrigare. Jag log föraktfullt mot den vite mannen och kärleksfullt mot min pojkvän. Det kändes bra!

Jag var ofta ute med hela det etiopiska kollektivet. Vi var på Gyllene Cirkeln och lyssnade på jazz, eller på Mocambo, ett ställe ute vid studenthemmet Nyponet, där det också var bra musik. Det etiopiska kollektivet bestod av tre-fyra-fem unga män, och så jag. Jag blev otroligt bra behandlad, med mycket respekt. I den stockholmska tunnelbanan däremot … ”Duger inte dom svenska grabbarna åt dig, din jävla niggerhora!”

Sånt fick jag höra. Någon illusion om att det inte skulle finnas rasister i det här landet har jag inte haft, inte sen dess. Och nu sticker de upp sina fula trynen allt oftare, både i USA och här hemma. Hand i hand med högerpopulismen, som växt sig starkare.

Jag vill ge allt mitt stöd till de svarta i USA och överallt annars i världen. Det borde vara slut på förtrycket, slut på orättvisorna! Slut på att tro att vita västerlänningar skulle vara överlägsna på något sätt.

Det är vi inte.

Inte på något sätt.

Inte över några andra folk. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Frågor på det?