20. jul, 2020

Jag skriver, alltså finns jag

Så är det för mig. 

Och nu skriver jag. Varje dag, i en timme. En intensiv timme, bara ord ner på papperet i sextio minuter. Det blir ganska många sidor.

Och kvalitén på det skrivna?

Det växlar så klart. På kursen lärde jag mig att se det som en klump lera, som jag senare ska bearbeta. Man kan alltså jämföra detta skrivande med att gå ner till sjön i gummistövlar och gräva upp lera. 

Leran kommer så klart från det inre av mig. Därför ska det skrivas ner utan filter och utan självkritik. Det kommer sen. Vid drejskivan. Och i ugnen.

Annars: Här kryllar av turister, svenska sådana. De flesta pratar uppländska, somliga kan man klart placera i någon stockholmsstadsdel, andra mer diffust i trakten av huvudstaden. Nollåttor kallas de som alla vet. De är fler än någonsin. De är för många. De parkerar så blåljusen inte kan komma fram, de håller inte avstånd, de går in hela familjerna i affärerna och trängs. Jag försöker prata skånska för att inte bli tagen för en av dem. Men om två veckor är de borta igen, och man kan röra sig fritt.

Tänk så lätt det är att bli främlingsfientlig.

Det är mina stränder. Mina caféer. Mina butiker. Fast om inte nollåttorna var här på somrarna så skulle många rörelser gå omkull. Så var det med det. Ni får väl komma då. Fast ni måste parkera ordentligt, det kan vi inte kompromissa om!