29. aug, 2020

Hur blev vi som vi är?

Hur blev jag den jag är?

Hur blev du den du är?

Hur blev vi dom vi är?

 

Jag: Var det när min pappa gav mig ett par röda espadriller från Italien, barnstorlek? De hade band, som man skulle snöra runt benen. De var det finaste jag sett! Då lärde jag mig att jag var viktig.

Eller var det när han inte kom som han lovat. Gick i hamnen och tittade på båtar och fiskare. Glömde oss. Jag gick ner till varenda spårvagn som kom för att se om han var med. Det var han inte. Då var jag inte viktig längre.

Var det när jag gick på folkhögskolan och gifte mig med en skolkompis, en man från Etiopien som fått ett utvisningsbeslut. Det var jag som gjorde det. Ingen annan. Det fungerade och han kunde stanna.

Det lärde mig något om vem jag är.

 

Jag är sextionio år. Antalet händelser som har format mig är oändliga. Inte ens i årslång terapi kan jag fånga in alla händelser som haft betydelse. Varje sten jag lyfter på avslöjar erfarenheter som format mig till den jag är. Formas och slipas fortfarande av verkligheten omkring. Ibland med en mjuk borste, ibland av något som mer liknar en stenkross. Blir till bitar. Hur mycket kan man pussla?

De stora händelserna så klart. Att få barn. Att älska och bli älskad. Att bli lämnad. Att lämna. Att lära sig ett yrke. Att bli vuxen, få ansvar. Att bli gammal.

Processen börjar i födelseögonblicket och slutar när vi tar vårt sista andetag. Eller … vad händer sen?

Fritt fram för kreativa förslag!