5. sep, 2020

Av röda äpplen blir det rosa äppelmos

 

 

 

Det regnar lite lätt. Då och då dunsar ett äpple ner i marken. Pelargoner och begonior blommar för fullt. Jag plockar in en ny zucchini varannan dag.

Det känns tydligt att det är höst, trots att det inte är så mycket kallare, och jag badade för bara några dagar sedan. Alltid samma känsla:

Först lite sorgligt, och sen, nästan i hemlighet, lite skönt.

Varför är det så?

Min dotter, som bor på Bali, längtar inte alls efter höst och rusk. Hon vill ha varmt jämnt. När det är 23 grader i vattnet så tycker hon att det är lite för kallt.

Men jag vet att de flesta här hemma tycker som jag. Vi slappnar av, och njuter av att slippa packa massäckar för badstranden hela tiden (eller vad det nu är vi slipper.)

Finns det alltså sommarångest? Det tror jag. Jag minns det från när jag var ensam och nyskild med utflyttade barn, man måste fylla sommaren med somriga aktiviteter, men det kändes svårt att göra det ensam. Det tar emot att sitta inne och titta på tv-serier när solen gassar. Det inte bara tar emot – det känns totalfel!

Min dotter påstår att när det är fint väder alltid, så kan man göra det man har lust med oavsett väder utan att få ångest.

Jag tror henne inte.

Som svensk har jag kommit att älska alla årstiderna. Rytmen med dem finns inpräglat i hela mitt system. Nu längtar jag efter skogspromenader och att kura inomhus i regnet med en bra bok. Snart längtar jag efter att tända ljus och förbereda mig för julen. Sen längtar jag efter sol och snö, sen efter snödroppar och krokus, sen … ja ni fattar.

 För ni är likadana.

Visst är det härligt?