19. okt, 2020

Om jeans ... och tantkroppar.

De första var stenhårda. Om man ställde dem på golvet så stog de kvar. Att ta dom på sig var plågsamt. Men det var JEANS. Det hade vi aldrig haft förut. 

Vi åkte kana direkt på ändan nerför berghällar för att de skulle slitas. Vi borstade dem med rotborste. Tvätta dom i maskin gjorde man så ofta man kunde, det var inte helt lätt om ens mamma hade tvättstugan var fjortonde dag.

När man så småningom började få ordning på dem så hade man kanske växt ur dem. Att ha äldre syskon var en vinstlott, om man fick ta över deras urvuxna. 

 Sen kom färdigtvättade som var mjukare redan från början. Någon annan - fattigare - hade fått göra jobbet, med kemikalier eller stenar. De fick/får stendammslunga. 

På sjuttiotalet kom de utsvängda, som satt lågt på höfterna. Tajta upptill, vida nertill. På åttiotalet blev det tvärtom, hög smal midja, sen vida, sen smala igen. Ridbyxmodellen. De supertajta har vi precis lämnat bakom oss, många använder dem fortfarande. Jeans som ser ut som strumpbyxor. Det senaste tillskottet är hög, smal midja och korta vida ben. 

Som vanligt så behöver man vara ung och smal för att passa i dem. Den postklimakteriella kvinnokroppen är svår att klä i jeans. När östrogenet minskar så sätter sig fettet på framsidan, mage och bröst, istället för på ändan och låren. Det ger den karakteristiska tantkroppssiluetten, som inte förekommer i några som helst modereportage. Jeansen spänner över magen och hänger över ändan. Eftersom man har krympt en eller två centimeter så är de för långa. Köper man en större storlek för att kunna knäppa dem i midjan så hänger de ännu mer över ändan och släpar i marken.

Det var säkert lättare förr, när man hade klänning och kappa, men det är det ju bara unga kvinnor som klär sig i nu. Lösningen?

MJUKISBYXOR 💔💔💔