21. okt, 2020

Funderingar när man skriver

 

 

Jag skriver om krig, flyktingar och död. Jag befinner mig i framtiden, 2057. Miljökatastrofen är ett faktum. Jag skriver om vapen och våldtäkter.

Tror jag kan ge upp förhoppningarna om att bli rik på feelgood.

Fast jag skriver också om drivkraften att överleva, om att lägga ut nät och sätta potatis och ge hönsen mat. Om ensamhet och familj. Om årstiderna som kommer och går. Om stormar och värmeböljor.

Det blir som förra boken, går inte att placera i någon genre och därmed inte att sälja. Men vad ska jag göra? Det här är ju den historia jag har att berätta just nu.

När jag började skriva trodde jag att jag överdrev konsekvenserna av den globala uppvärmningen. När jag researchade visade det sig att jag inte alls gör det, det blir precis så illa, om vi inte gör något snabbt så blir det ännu värre. Sen exakt hur fort det går kommer väl att visa sig.

Jag tänker på hur det var när man frostade av frysen förr. Först hände ingenting. Sen började det droppa lite försiktigt, sen smårinna lite grann. Sen gick det fortare och fortare och tillslut så rasade isklumparna och vattnet rann i strömmar. (Om du inte ser vad som är på bilden så kan jag tala om att det är en frys som behöver frostas av.)

Jag researchar om PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) också, om vapen, om vad alperna i Slovenien kallas för, om hur man tar hand om en kanin som man har skjutit, om hur militären är organiserad.

 Jag lär mig en massa, så alltid är det väl någon nytta med det. Även om manuset hamnar i den virtuella byrålådan.