29. okt, 2020

Avarter

 

 

”Röntgen visar att Ingenting är brutet.” säger ortopeden.

”Det var ju bra.” säger jag.

Det har gått en vecka sen jag trillade på bussen och axeln smällde in i sätet bredvid mittgången. Jag har inte kunnat köra bil eller handla, knappt kunnat laga mat eller klä på mig. Varje oförsiktig rörelse orsakar en smärta i axeln som är fruktansvärt obehaglig. Dessutom känns den i vissa lägen helt kraftlös – som att någonting inne i axeln saknas.

Ortopeden tvingar mig att lyfta armen tills den smärtan utlöses. Han tittar på när jag skriker till och försöker få tillbaks armen i ett läge som är möjligt att uthärda. Sen vill han testa det åt höger och vänster också.

”Jag ska ge dig en spruta i axeln med kortison och lokalbedövningsmedel.” säger han.

”Jaha? Utan att veta vad det är?” frågar jag.

Han suckar. Sen visar han mig på en plansch hur trångt det är i axelleden, och hur muskelfästena kan komma i kläm där om det är svullet.

Det kan ju verka troligt, tänker jag. Jag vill gärna tro på honom.

”Om min gissning är rätt så kommer lokalbedövningsmedlet att ta bort smärtan, och det är som ett facit på att man har rätt diagnos.”

Ortopeden är trygg i sin uppfattning. Van att ha rätt, verkar det som. Jag får sprutan i axeln och sen väntar vi en stund.

”Har det hjälpt?” frågar han när han kommer tillbaks.

”Njaä. Jag försökte sträcka ner armen för att ta upp telefonen ur väskan, men det gick inte riktigt.”

”Vi ser hur långt du kan sträcka upp armen nu.”

Jag försöker. Slappna av och sträcka upp. Jag är livrädd för det där hugget i armen och vill inte sträcka den så högt upp att det kommer.

”Jamen nu kan du sträcka den högre.” säger ortopeden belåtet. ”Du får en remiss för sjukgymnastik så får dom hjälpa dig att träna. Kör ni fast får sjukgymnasten höra av sig till mig. Hej då.”

På remissen står det att jag har impingementsyndrom. Det betyder inklämning, men varför ska man prata svenska när man kan prata engelska eller latin.

Det tar två veckor att få tid hos sjukgymnasten.

Jag googlar på träning för impingement och börjar träna själv. Alltid något. Jag blir lite bättre. Kan köra bil och åka och handla igen.

Sjukgymnasten gör samma undersökning som ortopeden, fast många fler moment. Det känns mycket grundligare, inte bara för att han håller på längre tid.

”Det här stämmer inte med impingement”, säger han till slut. ”Jag kan inte träna med dig. Jag känner något som kraschar inne i axeln. Jag svarar på remissen och säger att jag vill ha bilddiagnostik så att vi vet vad det är. Det skulle kunna vara något trasigt brosk i ledkapseln. Gör inga rörelser så att du utlöser den där smärtan när det känns som något knäcker till i axeln.”

MR, tänker jag. De måste göra en magnetröntgen, eller ett ultraljud. Jag skriver till ortopedmottagningen att jag gärna vill ha en tid snabbt, för jag har ont och kan inte sova bra eftersom det inte går att ligga på axeln. En vecka går. Nu har det gått fyra veckor sen jag trillade på bussen.

En annan ortoped ringer upp. Han har ett förnamn som indikerar att han är en äldre generation än den jag träffat. Hans uppgift är att förklara för mig att de inte vill skicka mig på MR. Jag har med nittionio procents sannolikhet slagit av en sena, kanske fler. Där finns tre. Det går att operera, men inte på gamla tanter. ”Du har passerat bäst-före-datum”, säger han, ”och eftersom vi inte tänker operera så är det ingen idé att slösa en MR-tid på dig. Det finns dom som behöver de tiderna bättre.”

Vad som har hänt med impingementsyndromet nämns inte.

”Men jag vill veta vad det är!” säger jag.

Vi kompromissar. Han skickar en remiss för MR, och jag lovar att avboka den om jag blir bättre av träning. Han är tydlig med att det kommer att ta väldigt lång tid för mig att få tid för MR. Han nämner också att man måste ligga väldigt obekvämt med axeln under tiden, och att jag kanske inte kommer att stå ut med det. I journalen skriver han att jag har varit väldigt enträgen.

Jag har jobbat i vården i hela mitt liv. Både som narkossköterska och som chef har jag alltid blivit bemött med respekt av läkarna. De har förklarat och berättat utan att skicka signaler om att jag är dum i huvudet. Nu är det uppenbarligen slut med det. Jag är en gammal tant. Har passerat bäst-före-datum. Jag ska vara glad att jag överhuvudtaget får träffa en specialist i dessa tider.

Jag är förbannad.

Och jag har bokat en tid på ett modernt fysioterapicentrum där de har gym och yogaklasser, förutom proffsiga fysioterapeuter.