Blogg 2020 och framåt

21. nov, 2020

 

I går: Sol, lätt vind, sju plusgrader, härlig dag vid havet med kaffe, väninna och hundar.

I dag: Regn, tio sekundmeter, och trots en plusgrad till så behöver man nordpolsutrustning för att kunna vara utomhus. Det ser inte alls lika ruggigt ut på bilden som i verkligheten.

Men visst trivs vi lite med det? Vi känner oss mer nordiska, som vikingar. Klarar man av det här vädret går man inte av för hackor! Människor som året runt kan gå omkring i flipflop och äta kokosnötter vet inte vad det innebär, det här med vintrar. 

Andra fördelar - det är så mysigt inomhus! Tända ljus, laga god mat, läsa (eller skriva) böcker. För att inte tala om hur underbart det blir när vädret är fint, som i går. De dagarna blir som gnistrande diamanter i den grå fällen.

Om du inte har kollat på mitt album "Det grå albumet" så gör det nu. Det passar så här års. 

 

15. nov, 2020

 

 

Nog tjatat om kroppsdelar som är trasiga

om gubbar som påminner om Kronblom

om galna presidenter och (för) kortklippta hundar

Nog tjatat helt enkelt

Nu:

solen skiner

det är tolv grader i skuggan

kinden mot solen, den värmer

kaffe ute?

packa en ryggsäck

på med kängorna

vinden från havet är mild

 

Ja det beror på klimatet

att det blir varmare

tänk inte på konsekvenserna

inte just nu

plocka in en ros

stränderna i Skanör försvinner

njut av ett hallon

lägg ut en bild på Facebook

fantastiskt med hallon i november

massor av likes

… eller är det skrämmande?

 

Vi glömmer en stund

bara en liten stund

vänd ansiktet mot solen och andas

 

 

10. nov, 2020

Jo, jag sa att jag hade slagit axeln ur led. Eller nästan ur led. Jag sa till ortopeden och akutläkaren att det var så det kändes. Lyssnade dom? Så klart inte. Dom killgissade istället. Impingement. Avslagen sena. jag fick tvinga till mig en MR.

Vad visade den?

En skada (fraktur) i axelleden som orsakats av att den nästan slagits ur led. det kallas Bankartskada.

Jag får inte röra armen till de lägena där den kan "nästan" halka ut led igen. Tvärtemot vad de sa från början. 

Dom säger att allt ligger rätt, och därför inte behöver opereras. Träning gäller. kan man lita på det? 

 

Det känns bra att ha rätt. Det känns bra att veta att min kroppskännedom är tillförlitlig. Det känns inte bra att ortopeder och akutläkare är nonchalanta och slarviga.

Det enda jag kan säga till deras försvar är att man i alla fall hörde på rösten (ortopeden som ringde mig och talade om röntgensvaret) att han hade svansen mellan benen, och att han nu förstod att det här har gjort, och fortfarande gör, jäkligt ont. 

Klen tröst, egentligen. 

 

 

8. nov, 2020

Vi har följt valet i USA i sex dagar nu, och nu har vi pustat ut. Tack till USAs unga kvinnor och män i alla färger som gick till valurnorna, tack tack TACK! En narcissistisk galning på en av världens mäktigaste positioner är livsfarligt för hela klotet.

Nu får vi se hur det går att bli av med honom.

Något som jag har hört talas om ett tag nu, flera år egentligen, är en grupp människor, en rörelse som kallas QAnon. Du har säkert hört talas om det också? Kanske har du som jag fnyst, och låtsats som att det inte finns. Det är alldeles för tokigt.

Vi har några i bekantskapskretsen som tror på det här. En av dem berättade för min man nyligen att jorden kommer att tas över av de ”goda” krafterna i mars 2021, med hjälp av militären. Sen kommer alla skulder att skrivas av, och vi kommer att få medborgarlön. (Tyvärr glömde min man fråga om vilka som kommer att bli tvungna att arbeta och vilka som kommer att slippa, och vem det är som ska bestämma detta.)

Vem sägs vara ledare för detta?

Donald Trump.

Vilka är motståndarna?

Bl.a. Hilary Clinton, Barack Obama, Påven Fransiscus, Tom Hanks, Oprah Winfrey m.fl. De dödar spädbarn och äter dem för att få deras livskraft, förutom att de driver ett världsomfattande pedofilnätverk. De sägs utgöra den ”djupa staten”, och har styrt i skymundan i tusentals år, med rötter tillbaks i romarriket. Ibland är det tillbaks till judarna. Följande klipp är från Aftonbladet, och handlar om en kvinna som är medlem i QAnon.

”Donald Trump har kallat Marjorie Taylor Greene för en ”blivande republikansk stjärna”. Samtidigt har hon spridit konspirationsteorier och desinformation i sina sociala medier, skriver CNN. Hon har hävdat att den amerikanska finansmannen George Soros, som överlevde förintelsen, samarbetade med nazisterna, hon har skrivit på Facebook att ”det pågår en islamistisk invasion i våra statliga myndigheter i detta nu” och sagt att USA:s svarta ”hålls som slavar av Demokratiska partiet”. Taylor Greene har också argumenterat att vita män är ”den mest illa behandlade gruppen av människor i USA idag”.

Nu har hon valts in i den amerikanska kongressen som medlem i representanthuset för ett distrikt i Georgia.”

 

Antisemitism ingår så klart i hela konceptet, likaså tron att coronaviruset spridits med vilje, och att vaccinering mot coronaviruset är farligt och styrt från … jag har glömt vem.

 

Det här går du nog inte på så lätt, eller hur? Inget för oss förnuftiga svenskar med fötterna i myllan eller stadigt på asfalten. Att kolla på Game of Thrones är en sak, men det här … !

Men det finns försåtligare sätt.

Det har börjat sprida sig i new age-grupper och bland yogautövare. Då talar man om kampen mellan ljus och mörker, sökandet efter sanning, välbefinnande och upplysning. På Instagram delas meddelanden som liknar ordspråk, pyntade i pastellfärger och med vackra bilder. Det kallas pastell-Q. Många delar detta utan att förstå sammanhanget. Man är inte medveten om kopplingen till QAnon. För att få lite mer kött på benen här hittade jag en artikel i svensk-finska Yle. Här är en länk.

https://svenska.yle.fi/artikel/2020/11/02/en-kvinna-fran-helsingfors-berattar-hur-hon-rakade-i-klorna-pa-qanon

Alltså:

  • var kritisk
  • tänk efter
  • fråga efter källor
  • kom ihåg att vi lever i en kaotisk tid, det är lätt att längta efter sammanhang och ”sanningar”.

Övrig uppdatering. Min axel gör ont. Jag har varit hos en ny sjukgymnast som har talat om för mig att ortopeden i Ystad inte är så mycket att hänga i julgranen (varför man nu skulle vilja ha ortopeder i julgranen?), och att man visst opererar axlar, upp till 75 års ålder hos vissa duktiga axelortopeder. Svar på MR kommer i veckan.

Hunden och jag går på träning, men det är november och kallt, och blött i gräset, så han vill inte. När jag skulle kalla in honom så satt han bara kvar och tittade olyckligt på mig eftersom han inte ville springa ut i gräset. Hunden bredvid kom i stället. Min lilla knähund blev upplyft, kramad, och buren till den varma bilen. Men han har fått en ny kompis, en liten pudeltjej, som vi passar ett par gånger i veckan. Då är det minsann spring och lek även ute i det blöta gräset. Så träningen får vänta tills det blir soliga dagar, den var ju till för att han skulle ha roligt. Sen att jag tycker det är trevligt att träffa lite andra hundägartanter (för det är bara tanter där) är en annan sak.

Täcke, sa någon.

Han hatar att ha täcke på sig. Springer och gömmer sig när man tar fram det. Man kan minsann ha åsikter om saker och ting även om man bara väger sju kilo.

 

 

29. okt, 2020

 

 

”Röntgen visar att Ingenting är brutet.” säger ortopeden.

”Det var ju bra.” säger jag.

Det har gått en vecka sen jag trillade på bussen och axeln smällde in i sätet bredvid mittgången. Jag har inte kunnat köra bil eller handla, knappt kunnat laga mat eller klä på mig. Varje oförsiktig rörelse orsakar en smärta i axeln som är fruktansvärt obehaglig. Dessutom känns den i vissa lägen helt kraftlös – som att någonting inne i axeln saknas.

Ortopeden tvingar mig att lyfta armen tills den smärtan utlöses. Han tittar på när jag skriker till och försöker få tillbaks armen i ett läge som är möjligt att uthärda. Sen vill han testa det åt höger och vänster också.

”Jag ska ge dig en spruta i axeln med kortison och lokalbedövningsmedel.” säger han.

”Jaha? Utan att veta vad det är?” frågar jag.

Han suckar. Sen visar han mig på en plansch hur trångt det är i axelleden, och hur muskelfästena kan komma i kläm där om det är svullet.

Det kan ju verka troligt, tänker jag. Jag vill gärna tro på honom.

”Om min gissning är rätt så kommer lokalbedövningsmedlet att ta bort smärtan, och det är som ett facit på att man har rätt diagnos.”

Ortopeden är trygg i sin uppfattning. Van att ha rätt, verkar det som. Jag får sprutan i axeln och sen väntar vi en stund.

”Har det hjälpt?” frågar han när han kommer tillbaks.

”Njaä. Jag försökte sträcka ner armen för att ta upp telefonen ur väskan, men det gick inte riktigt.”

”Vi ser hur långt du kan sträcka upp armen nu.”

Jag försöker. Slappna av och sträcka upp. Jag är livrädd för det där hugget i armen och vill inte sträcka den så högt upp att det kommer.

”Jamen nu kan du sträcka den högre.” säger ortopeden belåtet. ”Du får en remiss för sjukgymnastik så får dom hjälpa dig att träna. Kör ni fast får sjukgymnasten höra av sig till mig. Hej då.”

På remissen står det att jag har impingementsyndrom. Det betyder inklämning, men varför ska man prata svenska när man kan prata engelska eller latin.

Det tar två veckor att få tid hos sjukgymnasten.

Jag googlar på träning för impingement och börjar träna själv. Alltid något. Jag blir lite bättre. Kan köra bil och åka och handla igen.

Sjukgymnasten gör samma undersökning som ortopeden, fast många fler moment. Det känns mycket grundligare, inte bara för att han håller på längre tid.

”Det här stämmer inte med impingement”, säger han till slut. ”Jag kan inte träna med dig. Jag känner något som kraschar inne i axeln. Jag svarar på remissen och säger att jag vill ha bilddiagnostik så att vi vet vad det är. Det skulle kunna vara något trasigt brosk i ledkapseln. Gör inga rörelser så att du utlöser den där smärtan när det känns som något knäcker till i axeln.”

MR, tänker jag. De måste göra en magnetröntgen, eller ett ultraljud. Jag skriver till ortopedmottagningen att jag gärna vill ha en tid snabbt, för jag har ont och kan inte sova bra eftersom det inte går att ligga på axeln. En vecka går. Nu har det gått fyra veckor sen jag trillade på bussen.

En annan ortoped ringer upp. Han har ett förnamn som indikerar att han är en äldre generation än den jag träffat. Hans uppgift är att förklara för mig att de inte vill skicka mig på MR. Jag har med nittionio procents sannolikhet slagit av en sena, kanske fler. Där finns tre. Det går att operera, men inte på gamla tanter. ”Du har passerat bäst-före-datum”, säger han, ”och eftersom vi inte tänker operera så är det ingen idé att slösa en MR-tid på dig. Det finns dom som behöver de tiderna bättre.”

Vad som har hänt med impingementsyndromet nämns inte.

”Men jag vill veta vad det är!” säger jag.

Vi kompromissar. Han skickar en remiss för MR, och jag lovar att avboka den om jag blir bättre av träning. Han är tydlig med att det kommer att ta väldigt lång tid för mig att få tid för MR. Han nämner också att man måste ligga väldigt obekvämt med axeln under tiden, och att jag kanske inte kommer att stå ut med det. I journalen skriver han att jag har varit väldigt enträgen.

Jag har jobbat i vården i hela mitt liv. Både som narkossköterska och som chef har jag alltid blivit bemött med respekt av läkarna. De har förklarat och berättat utan att skicka signaler om att jag är dum i huvudet. Nu är det uppenbarligen slut med det. Jag är en gammal tant. Har passerat bäst-före-datum. Jag ska vara glad att jag överhuvudtaget får träffa en specialist i dessa tider.

Jag är förbannad.

Och jag har bokat en tid på ett modernt fysioterapicentrum där de har gym och yogaklasser, förutom proffsiga fysioterapeuter.