1. jan, 2021

Dags igen, byt årtal

 

Bilden: På vila-ut semester jan 2020

Man hör att många har stora förhoppningar för 2021. Man hör att många tyckte 2020 var ett skitår. Visst var det. En pandemi. Många har mist livet. Många har mist sin försörjning. Många har varit ensammare än vanligt. Ännu fler har haft tråkigt.

För mig personligen så var 2020 bättre än både -18 och -19.

2018: Min man blev svårt sjuk. Trött. Trillade. En dödlig diagnos i augusti. Under vintern 18-19 trodde vi inte han skulle leva till sommaren. Eller, jag trodde inte. Han var inte i stånd till att tro något överhuvudtaget just då. Jag kunde knappt lämna hemmet. Det var som värst under jul och nyår när ingen hjälp stod att få. Det var mörker som rådde.

2019: Den nya mirakelmedicinen började utföra sina mirakler, och min man blev bättre under våren. Men det stod klart att vi inte skulle klara att bo kvar på gården. Under sommaren påbörjade vi försäljningsprocessen – som fortfarande inte var klar när vi nådde fram till jul och nyår igen. Trots att vi städade och stylade, målade och reparerade saker som inte blivit gjorda, klippte gräs och rensade rabatter. Med visning i stort sett varje helg så gällde det att ligga på topp hela tiden. Jag slet som ett djur. Hopp tändes och släcktes. Det nya huset stod tomt. Vi började fundera på att hyra ut det, men det skulle inneburit ännu mer jobb. Det fanns inga sådana marginaler.

2020: Ett par veckor in på det nya året åkte vi på en vila-ut semester. Första kvällen vi var borta blev gården såld. Första veckan på kanarieöarna var vi förkylda båda två, jag hade feber och vi hostade båda. Visst tänkte vi på Corona, det fanns redan i Kina. Vi gick inte på kinesiska restauranger, tänkte att de kanske hade varit hemma och firat nyår. Hela hotellet hostade, men ingen verkade vara allvarligt sjuk. Vi blev friska och åkte hem utan komplikationer. Några veckor senare var smittan ordentligt spridd i Sverige. (Nej jag tror fortfarande inte att det var Covid vi hade.) Alla restriktioner började, Anders Tegnell blev en kändis. Vi packade och rensade och städade och slängde ännu mer. Vem brydde sig om Covid, vi träffade ändå inga människor. I april flyttade vi. Det kändes som jag sprungit Marathon i två år.

Sen en lugn sommar.

En lugn höst.

Och nu är vi här – 2021

En del säger att året inte kan bli sämre än 2020. Det är klart att det kan. Det kan bli mycket sämre, men det hoppas vi inte.

Men nu är det dags att vi börjar tänka på klimatet på allvar. Hur ska vi leva? Vilken väg ska vi välja? Vad kan vi tänka oss att avstå ifrån? Vi kommer inte att få en ljusare framtid om vi inte handlar nu.

En del av det vi lärt oss under pandemin kanske vi ska hålla fast vid?