Blogg 2021

10. okt, 2021

 

 

Jag brukar inte vilja skriva om min mans sjukdom, och det tänker jag inte göra nu heller. Men jag känner att jag behöver skriva om hur det är att leva som anhörig till någon som är svårt sjuk i dagens Sverige.

Det finns många ord jag kan tänka mig att sätta på det. Bergochdalbana och limbo är de som jag först kommer att tänka på.

Bergochdalbana för att det går så mycket upp och ner förstås. Den man som krattade äpplen i solen i går har idag inte kommit ur sängen av trötthet.

 Och limbo? Vad är det? Jag citerar wikipedia:

Limbo (även limbuslatin ’gräns’, ’utkant’) är enligt äldre, numera inaktuell, katolsk teologi en del av dödsriket som var ett mellantillstånd mellan himmel och helvete.

Det känns kanske inte riktigt aktuellt, jag har mer tänkt mig limbo som ett slags stillastående, och så långt stämmer det nog. Man kommer ingen vart och kan inte göra någonting åt saken. Precis så är det. Resor avbokas, men det är man ju vad vid efter pandemin, men andra människor börjar kunna röra på sig nu. Det är inte bara resor som avbokas, även mer anspråkslösa möten med människor måste stryka på foten om maken har en dålig dag. En så enkel sak som att åka ut och äta lunch kan vara omöjligt. Att jag skulle kunna åka iväg en vecka själv någonstans, till exempel för att skriva, är omöjligt.

Finns hjälp att få? Inte vad jag vet.

Som anhörig tas det för givet att man ska ställa upp dygnet runt, 24 timmar om det krävs. Man ska assistera med prover, läkarbesök, hålla koll på tider, ha kontakter med vården, se till att det serveras bra kost och allt annat som krävs för att den sjuke ska ha ett så bra liv som möjligt. Självklart måste man vara positiv. Självklart ska man uppleva en förhöjd livskänsla i dödens närhet. (det ska alltså vara positivt att ha en svårt sjuk anhörig.) Självklart ska man se till att den sjuke har så bra livskvalitet som möjligt.

Man kan få en samtalskontakt. Det kan vara bra.

Men när den anhörige blir sämre och sämre under en helg finns det ingen annanstans att vända sig än till akutmottagningen. Där är det flera timmars väntetid, ofta mer. Den sjuke måste ligga på en brits och ha de starka lamporna i undersökningsrummet i ögonen timme efter timme. Om den anhörige piggnar till en smula så blir hen hemskickad igen, även om klockan är tre på natten.

Om den sjuke har flera problem, är multisjuk som det heter nu för tiden, är det väldigt lätt att hamna mellan stolarna. Och där, kan jag rapportera, är det inte roligt att vara. Då är man verkligen i limbo. Alla bara skakar på huvudet och säger att man ska ringa till vårdcentralen eller åka in till akuten, och där skakar de också på huvudet ...

Jag tycker synd om vårdcentralerna. Jag tycker synd om läkare och sjuksköterskor som inte har möjlighet att ge den vård som behövs. Jag tycker synd om patienterna, och jag tycker synd om oss anhöriga.

Jag tycker inte synd om alla de politiker av olika färger som bidragit till att de blivit så här.

Förr kunde man till exempel lägga in en patient som hade många olika symtom och utreda. Det kunde ta flera veckor, men till slut fick man ju ihop en bild. Det är helt otänkbart att göra så idag.

Det är för dyrt.

Jag avslutar med att citera Karolinska institutets forskningshemsida:

”Ny forskning visar att nära anhöriga till patienter med svåra sjukdomar som cancer själva riskerar att bli sjuka på grund av den psykiska påfrestningen. Något som vården hittills har tagit väldigt lite hänsyn till.

Att vara nära anhörig till en svårt sjuk person kan många gånger vara ett hårt arbete rent fysiskt. Men framför allt är det alltid en kraftig psykisk påfrestning eftersom det innebär att åka med på nästan samma känslomässiga berg- och dalbana som den sjuke, men ändå hela tiden stå vid sidan om, i den sjukes skugga.

Sjukvården prioriterar självklart patienten och dennes behov, medan den anhörige ofta blir helt ignorerad i vården.”

 

3. okt, 2021

 

 

Det blåser.

Det kan vara stor skillnad beroende på varifrån det blåser. Det tänker man inte så mycket på när man bor inne i en stad, men här i Svarte blir konsekvenserna helt annorlunda om det blåser nordligt eller sydligt. Jag tänker främst på konsekvenserna för stranden och kustlinjen.

Nu har det blåst rakt söderifrån i en vecka eller så. Då spolar vågorna högt upp på stranden, och tar med sig sand ut. Idag hade det tagit ny fart, träden ruskar utanför fönstren och flaggstängernas linor smattrar.

Hunden Bosse och jag tog vår morgonpromenad som vanligt på strandängarna, och gick ner till vår brygga för att sitta där en stund. Där är lite skyddat. Bosse åt sin frukost och var nöjd. Vi gick vidare. Jag ville gå en bit till längs med stranden för att gå upp en stig lite längre bort vid slånbärssnåren. Funderar på att göra slånbärslikör. Någon som har ett bra recept?

Vattnet var ända uppe vid strandgräset på sina ställen. Jag tog Bosse under armen för säkerhets skull, sen satte jag ner honom där det blev lite bättre plats mellan vattnet och det höga gräset.

Då kom en jättevåg.

Den spolade Bosse en och en halv meter upp i gräset och jag blev blöt upp till knäna.

Känslan att se vattnet ta tag i den lilla hunden var hemsk, men det hände ju inget. Han fick fäste i gräset och sprang upp för sluttningen som skjuten ur en kanon. Som om han sa ”Jag tänker inte gå här nere längre!”

Sen sprang han omkring lös på strandängarna och såg lycklig ut, han brukar inte få vara lös där. Nu sitter han inlindad i en badhandduk i husses knä och ser nöjd ut.

 

 

22. sep, 2021

 

 

Matte har bett mig skriva igen. Hon har inte tid säger hon. Hon har börjat skriva färdigt sin roman. Hon uttalar ordet skriva på ett speciellt sätt då, så att det låter lite märkvärdigt.

”Jag hinner inte, jag skriver.”

Sen är hon helt okontaktbar i någon timme eller två. Men jag har ju husse, som mår mycket bättre än vad han gjorde för några veckor sedan.

Husse har fått läsa mattes manus, fast det inte är riktigt färdigt ännu. Han sa att det var bra, men det tror jag han säger bara för att han är gift med matte.

Nu på morgonen var det i alla fall matte som gick ut med mig, och då gick vi ner till havet som vanligt och så fick jag min frukost där. Matte höll på att fotografera allt möjligt som finns där, gamla fågelholkar och båtar som det växer gräs i. Hon tror att det blir konstnärliga bilder. Det säger hon också med den där tonen. Konstnärliga. Jag tror att hon ska göra ett album av dom bilderna och lägga dom här på hemsidan, men vi får väl se om det blir av. Hon skriver ju nu, så hon kanske inte hinner.

Jag tycker i alla fall att det är skönt att det är höst. Jag tyckte inte alls om värmen. Nu kan man gå långa promenader i skogen, och vi har börjat gå till hundklubben igen.

Nu ska jag se om jag kan smygläsa lite i mattes manus.

 

29. aug, 2021

 

 

Uppmuntran. Beröm.

Det behöver vi ibland. Vi alla.

När vi får det vill vi gärna dela med oss. Berätta. Skryta, om du så vill. Just nu vill jag gärna skryta lite.

Jag håller på att försöka få ut Contra Tiempo som ljudbok, så jag skickar den till olika ljudboksförlag. Det här fick jag tillbaks från ett av dem.

”Detta är en relationsroman med en parallellhistoria och inslag av övernaturlighet. Contra Tiempo är en medryckande relationsroman som snabbt fångar sin läsare. Parallellhistorierna är välskrivna och lätta att särskilja. Persongalleriet är varierat och lätt att relatera till. Det är en vacker kärlekshistoria och det övernaturliga inslaget gör manuset unikt.”

 

Hörde ni det – unikt.

Ja det har jag ju alltid tyckt. Det är ingen annan som har med människor med halvmåneformade pupiller i sina böcker, människor som kommer och hjälper oss andra när det behövs. Hjälparna – Nintus barn, med blonda vackra Trine i spetsen, och hennes gåtfulle mästare, Alexander. Jag måste erkänna att jag är väldigt fäst vid dem.

Från det ena till det andra, på lördag är det boksignering här i Svarte. Hos mig, alltså. Kaffe och kaka har jag lovat hela bygden, om ni har tur så bakar jag sockerkaka med äpplen.

Ja det var bara det jag ville ha sagt idag. Sköt om er allihop!

 

 

20. aug, 2021

 

 

Stavgång längs med Västra Kustvägen – havet glittrar blått, ängarna är knallgröna och fulla av blomster. Trafiken har lättat betydligt bara sen förra veckan, snart är det som vanligt.

Lite sorg är det alltid, att sommaren kommer att försvinna. Vi som har årstider, vi har något speciellt. Något som de som lever med sommar året runt inte riktigt kan förstå. Sorgen, och glädjen på våren som inte vore möjlig utan vintern. Hur man kan sörja sommaren och välkomna hösten samtidigt? Hur man kan se fram emot mörkret för att sen svära över det och längta till sommaren igen?

Sånt funderar jag över när jag går där. När jag kommer fram till den gamla eken vänder jag och går tillbaks.

Hemma igen har maken somnat på verandan, Bosse är pigg och vill leka. Jag jagar honom en stund, bara för att han så gärna vill.

I nästa vecka ska vi ha releasefest, Ulla och jag.

Jag kommer att gilla det när jag är där, men i förväg känns det som ett ok. Det är så jag har blivit. Vill att varje dag i almanackan ska vara ett tomt blad, utan plikter.

Det skulle vara roligt om någon av er som läser detta kommer dit, fast jag vet ju att många av er redan har Contra Tiempo, och många bor längre norrut i Sverige.

Vårt långa land.