Blogg 2021

27. jul, 2021

 

 

Ystad svämmar över. Inte av vatten, men av folk. Östergatan börjar likna ströget i Helsingör.

Och vadå? Jag brukar ju gilla att strosa omkring på den stökiga gågatan i Helsingör. Röda pölser, riktig lakrits och dansk ost.

Det var när jag var barn. Då var det lagom mycket folk i Helsingör. Kanske ungefär så som det är i Ystad nu? Nu vill jag ha luft omkring mig, och det beror inte bara på pandemin. För sådana som mig (introverta) har pandemin många positiva egenskaper. Man behöver inte trängas och man behöver inte träffa folk ”i onödan”.

Det är kö till glasskioskerna, kö till restaurangerna och kö för att få parkering. På stränderna är det två meter mellan varje sällskap – det brukar vara minst tjugo. Och så har vi trafiken.

Ni som inte vill höra talas om klimathotet får sluta läsa HÄR.

Husbilarna. De är överallt. De blir fler och fler. De är stora, de är tunga, och de går i allmänhet på diesel. Hur kan det vara okej?

Min högsta dröm just nu är en liten smidig husbil med automatlåda och kortare än sex meter. Ska vi skaffa en?

Det finns massor av för i mitt huvud. (Friheten, bekvämligheten, hunden gillar det, jag skulle kunna köra den när inte maken orkar osv osv.)

Emot – de kostar massor av energi att producera, och de är som sagt stora tunga och går på diesel. Att åka runt med en bensinsnål bil eller elbil och bo på små pensionat eller campingstugor måsta vara bättre. Då stödjer man också det lokala näringslivet mer.

Vi människor är väldigt bra på att konstruera anledningar till att vi får göra saker som inte är så bra. Just VI borde få göra dem. Vi är gamla, vi ska snart dö, vi har dragit in på kött, vi reste inte så mycket när vi var unga, det spelar ingen roll vad vi gör när ingen annan … har vi hört det förut?

Tror ni att det kommer eldrivna husbilar innan jag blir för gammal för att köra en?

 

14. jul, 2021

 

 

I går

Jag ligger på stranden. Jag lyssnar. Två unga män bakom mig pratar om boende. Den ena ska flytta hit, inte just till Svarte, någonstans i sydöstra Skåne. Han beskriver en lägenhet i Simrishamn, ingående, rummens planering, vilka golv som är valda.

”Den var jättefin!” säger han. ”Men …”

Någon annan börjar prata och dränker hans röst, jag får aldrig veta vad det var för fel.

Och det gör ju detsamma.

Han är antingen mäklare eller gay, tänker jag, men jag får aldrig veta det heller.

Och det gör ju detsamma.

”Men jag köper aldrig glass!”

En ensam kvinna tre meter till vänster om mig pratar högljutt i telefonen. Den i andra änden verkar protestera.

”Jaja jag har glass hemma och så, men jag äter nästan aldrig av den.”

Det skapar en del frågetecken, men det spelar inte heller någon roll.

Röster så nära. Det var längesen, före pandemin.

Jag reser mig och går ner i vattnet. Tjugotre grader i vattnet säger kroppstermometern. Inga synliga alger, inga maneter, inga slingrande vattenväxter, botten är fast vågig sand. Perfekt. Under med huvudet, den ljuvliga svalkan …

 

Idag

23 grader klockan åtta på morgonen. Ska bli trettio. Den svalkande vinden från sydost har krympt ihop till en liten vindil, grannens vimpel fladdrar knappt alls.

Det är för varmt. Överallt. Utom nere i källaren. Jag hade tänkt göra arbetsrum därnere, varför gjorde jag inte det?

Maken går ut med hunden, kortast möjliga promenad. Här finns ingen skugga. Vi borde ha mer skugga i det här landet.

Jag tar en dusch bara för att svalka mig. Ute på verandan har maken somnat i en stol efter hundpromenaden.

”Har du duschat igen”, säger han, ”gjorde du inte det i morse?”

”Det är i morse.” säger jag.

Han tittar på klockan.

”Just det, jag har just varit ute med hunden.”

När han vaknar måste hans minne komma ikapp, tänker jag. Ungefär som indianerna som satte sig på järnvägsstationen i Washington för att själen skulle hinna ikapp dem efter tågresan.

 

Göra så lite som möjligt. Låta själen komma ikapp. En bra plan för en alldeles för varm dag.

 

 

4. jul, 2021

 

 

Han är sjuk. Hunden Bosse. Förhoppningsvis inte något livshotande, troligen allergi. Pollen, någon mat? Vetrinärtid har vi fått på tisdag. Idag är det söndag. Han blev sjuk i tisdags kväll. Då började det klia, han for omkring i panik och försökte gräva ner sig i alla sängar. Jag antar att hundar i det vilda gräver ner sig i sval jord eller lera om det kliar, som grisar gör. Han skakade på huvudet, slickade sig på tassarna, tittade åt baken, slickade sig om munnen. Sprang hukande med svansen mellan benen. Vi la honom på en kylmadrass och det blev lugnt. Till kvällen efter, då började det igen.

Nu kliar det hela tiden, men han verkar ha förstått nu att om han håller sig lugn och sval så går det att stå ut med. 

Jag kan inte koppla av och "göra" något annat. 

Vill vara i närheten.

Han försöker vara i närheten av mig hela tiden, ligger tryckt mot mig hela nätterna. Fönstret på vid gavel för att det ska vara svalt. Inga promenader i högt gräs. Ingen mat av det som brukar vara mest allergiframkallande, nöt kyckling, mjölkprodukter. Det blir lax och ris, och skålen framburen om han inte själv flyttar på sig. 

Han kan inte säga hur det känns, men det syns att han är olycklig, och trött. Nu ska han strax få en dusch med klorhexidinschampo, det har vetrinären bestämt. Två gånger innan vi kommer dit på tisdag. Det ska verka i tio minuter innan det sköljs ur. Under tiden står han still och tittar oavbrutet på mig.

"Matte, varför gör du så här?"

Jag längtar till tisdag förmiddag, måtte vi få hjälp!

(Det finns bara akutsjukvård i Malmö, och dit fick vi inte komma eftersom han inte var tillräckligt dålig, vilket man i och för sig är glad för.)

 

21. jun, 2021

 

 

När det är bra

då är det svårare att skriva

när man är nöjd

jamen då är man ju nöjd

sitter med sin bok

går ner och tar ett dopp

fixar en kopp kaffe

ingenting jagar en till datorn

 

Tänkte jag skulle skriva om hur det är då

när man är nöjd, när det är bra, när det är lugnt

någonting som bara rullar på utan att skava

man hinner med

dofter färger smaker

 

En gång träffade jag en amerikanska som hade en bucketlist

100 things I want to do before I die

att rida jakt med The Galway blazers på Irland var en av dem

hon gjorde

inte jag

jag tänkte

alla såna listor går ut på samma

göra vara aktiv spännande och utmanande

men, om man bor till exempel i en liten grekisk bergsby?

aldrig flyttar, aldrig reser

inuti ens huvud

det kan hända saker ändå, kanske lika mycket?

 

När jag är nöjd tänker jag att jag har hittat något

Det meditativa lugnet

behöver inte ens sitta med korslagda ben och andas

bara vara

nya spännande saker dyker upp, inuti

som aldrig skulle fått plats i stressen och hetsen

nya insikter, utan missnöje och irritation

utan oro och rädsla

kan man ta bort dom fyra sakerna , missnöje, irritation, oro, rädsla

då är livet som bäst.

 

 

4. jun, 2021

 

 

Matte sa åt mig att skriva. Hon sitter utanför och läser. Hon har lagt dynor både på stolen hon sitter i och den hon har lagt upp fötterna på. Jag försökte lägga mig vid hennes fötter, men hon sa att jag måste gå in och skriva, så då gjorde jag ju det eftersom jag är en lydig och väluppfostrad hund. (När jag vill.)

Hon läser en bok som heter Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård. Hon säger att den är jättebra, och hälsar att hon ska skriva lite om den här sen, när hon har läst ut den.

Förra gången jag skrev hade jag tråkigt. Nu har jag ÄNNU tråkigare, jag är nämligen sjukskriven! För några veckor sedan när jag var och lekte med mina kompisar Siv och Snubben så hände det något med min tass, eller med en av mina klor. Det gjorde jättont! Jag skrek, och satt mig ner, jag kunde inte gå på tassen så ont gjorde det. Sen åkte vi till veterinären, och det är väldigt läskigt, men hon var snäll. Hon sa att jag hade en spricka i klon, och att jag skulle hålla mig lugn i fyra veckor. Inte leka, inte springa och hoppa, inte gå långa promenader.

Fyra veckor utan att få leka med kompisar!

Mest saknar jag My och Molle. Jag är rädd att dom ska glömma bort mig när det tar så lång tid innan vi kan träffas.

Men vi är ute mycket i trädgården nu, och jag sitter på trappen och tittar på alla som går förbi. När det går förbi en hund jag inte gillar springer jag till grinden och skäller. Och sen har både husse och matte fått sprutor så nu går vi ut och äter lunch eller fikar ibland. Det är roligt, jag gillar att titta på folk, särskilt när de har hundar med sig. Det brukar alltid bli något extra gott till mig också.

Häromdagen blev matte lite arg på mig, men det var faktiskt hennes eget fel, det som hände. Hon hade gett mig ett stort grisöra, och när man har fått en sådan skatt så måste man gömma den, det vet ju alla. Jag grävde ner örat i trädgården och det märkte hon inte. Men sen när jag grävde upp det så tog jag med det till den vita mattan för att ligga bekvämt där och tugga på det, och då blev det liv på matte! Jag bar örat som en tallrik framför mig i munnen, och det låg en hel del jord ovanpå. Det är väl inte så konstigt, örat var format som en skål. Matte tvättade både örat och mattan och mitt ansikte och mina tassar, men örat blev faktiskt inte riktigt lika gott efter det.

Jag är besviken.

Men eftersom jag är en hund så glömmer jag och förlåter och går vidare i livet. Människor borde vara mer som oss hundar.

Men det hände något annat roligt som jag måste berätta! När vi var på Åbergs trädgård i förra veckan och åt lunch så träffade matte en arbetskarat. När hon fick syn på mig så sa hon: "Och det här är hunden Bosse förstår jag?"

Hon kände igen mig - håller jag på att bli en kändishund?