26. feb, 2021

Skatan och Sparvhöken

 

 

Något rörde sig ute i trädgården i morse. På marken, bakom komposten. Något gråbrunt flaxade, men ibland stack det fram något svartvitt. Fram med kikaren.

En rovfågel. Och en skata.

Rovfågeln var inte större än skatan. Skatan bor här. Den tillhör huset. Jag gick ut för att skrämma bort rovfågeln. Jag kunde gå nära, två meter ungefär (coronaavstånd). Skatan kraxade hjälplöst och flaxade. De två andra medlemmarna i skatfamiljen skrek/kraxade upp i plommonträdet. När jag kom närmare tog rovfågeln skatan i klorna och drog den längre bort. Skatan skrek ännu mer. Jag kunde inte gärna ta rovfågeln med händerna, eller det vågade jag i alla fall inte. Jag gick in för att hämta något att använda som vapen – ett skohorn. När jag kom ut igen hade rovfågeln tagit med sig skatan in i ett busksnår. Jag slog i busken med skohornet, rovfågeln flyttade med sig skatan ännu längre in bland buskarna.

Jag gav upp.

Väckte maken och berättade. ”Det är naturen” sa han. Jo jag vet att det är naturen. Naturen är grym och obarmhärtig.

I vår mänskliga natur ligger att skydda det som är vårt. Skatan tillhörde huset, jag ville skydda den. Det var antagligen redan försent. Nu är den död.

Det enda jag kunde göra var att slå upp rovfågeln i fågelboken. Det var en sparvhök. Min egen kamera var inte med, bilden är från google.

Kolla in klorna. Och blicken!