4. jun, 2021

Bosse Bus har ordet igen

 

 

Matte sa åt mig att skriva. Hon sitter utanför och läser. Hon har lagt dynor både på stolen hon sitter i och den hon har lagt upp fötterna på. Jag försökte lägga mig vid hennes fötter, men hon sa att jag måste gå in och skriva, så då gjorde jag ju det eftersom jag är en lydig och väluppfostrad hund. (När jag vill.)

Hon läser en bok som heter Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård. Hon säger att den är jättebra, och hälsar att hon ska skriva lite om den här sen, när hon har läst ut den.

Förra gången jag skrev hade jag tråkigt. Nu har jag ÄNNU tråkigare, jag är nämligen sjukskriven! För några veckor sedan när jag var och lekte med mina kompisar Siv och Snubben så hände det något med min tass, eller med en av mina klor. Det gjorde jättont! Jag skrek, och satt mig ner, jag kunde inte gå på tassen så ont gjorde det. Sen åkte vi till veterinären, och det är väldigt läskigt, men hon var snäll. Hon sa att jag hade en spricka i klon, och att jag skulle hålla mig lugn i fyra veckor. Inte leka, inte springa och hoppa, inte gå långa promenader.

Fyra veckor utan att få leka med kompisar!

Mest saknar jag My och Molle. Jag är rädd att dom ska glömma bort mig när det tar så lång tid innan vi kan träffas.

Men vi är ute mycket i trädgården nu, och jag sitter på trappen och tittar på alla som går förbi. När det går förbi en hund jag inte gillar springer jag till grinden och skäller. Och sen har både husse och matte fått sprutor så nu går vi ut och äter lunch eller fikar ibland. Det är roligt, jag gillar att titta på folk, särskilt när de har hundar med sig. Det brukar alltid bli något extra gott till mig också.

Häromdagen blev matte lite arg på mig, men det var faktiskt hennes eget fel, det som hände. Hon hade gett mig ett stort grisöra, och när man har fått en sådan skatt så måste man gömma den, det vet ju alla. Jag grävde ner örat i trädgården och det märkte hon inte. Men sen när jag grävde upp det så tog jag med det till den vita mattan för att ligga bekvämt där och tugga på det, och då blev det liv på matte! Jag bar örat som en tallrik framför mig i munnen, och det låg en hel del jord ovanpå. Det är väl inte så konstigt, örat var format som en skål. Matte tvättade både örat och mattan och mitt ansikte och mina tassar, men örat blev faktiskt inte riktigt lika gott efter det.

Jag är besviken.

Men eftersom jag är en hund så glömmer jag och förlåter och går vidare i livet. Människor borde vara mer som oss hundar.

Men det hände något annat roligt som jag måste berätta! När vi var på Åbergs trädgård i förra veckan och åt lunch så träffade matte en arbetskarat. När hon fick syn på mig så sa hon: "Och det här är hunden Bosse förstår jag?"

Hon kände igen mig - håller jag på att bli en kändishund?