Blogg 2021

3. okt, 2021

 

 

Det blåser.

Det kan vara stor skillnad beroende på varifrån det blåser. Det tänker man inte så mycket på när man bor inne i en stad, men här i Svarte blir konsekvenserna helt annorlunda om det blåser nordligt eller sydligt. Jag tänker främst på konsekvenserna för stranden och kustlinjen.

Nu har det blåst rakt söderifrån i en vecka eller så. Då spolar vågorna högt upp på stranden, och tar med sig sand ut. Idag hade det tagit ny fart, träden ruskar utanför fönstren och flaggstängernas linor smattrar.

Hunden Bosse och jag tog vår morgonpromenad som vanligt på strandängarna, och gick ner till vår brygga för att sitta där en stund. Där är lite skyddat. Bosse åt sin frukost och var nöjd. Vi gick vidare. Jag ville gå en bit till längs med stranden för att gå upp en stig lite längre bort vid slånbärssnåren. Funderar på att göra slånbärslikör. Någon som har ett bra recept?

Vattnet var ända uppe vid strandgräset på sina ställen. Jag tog Bosse under armen för säkerhets skull, sen satte jag ner honom där det blev lite bättre plats mellan vattnet och det höga gräset.

Då kom en jättevåg.

Den spolade Bosse en och en halv meter upp i gräset och jag blev blöt upp till knäna.

Känslan att se vattnet ta tag i den lilla hunden var hemsk, men det hände ju inget. Han fick fäste i gräset och sprang upp för sluttningen som skjuten ur en kanon. Som om han sa ”Jag tänker inte gå här nere längre!”

Sen sprang han omkring lös på strandängarna och såg lycklig ut, han brukar inte få vara lös där. Nu sitter han inlindad i en badhandduk i husses knä och ser nöjd ut.

 

 

22. sep, 2021

 

 

Matte har bett mig skriva igen. Hon har inte tid säger hon. Hon har börjat skriva färdigt sin roman. Hon uttalar ordet skriva på ett speciellt sätt då, så att det låter lite märkvärdigt.

”Jag hinner inte, jag skriver.”

Sen är hon helt okontaktbar i någon timme eller två. Men jag har ju husse, som mår mycket bättre än vad han gjorde för några veckor sedan.

Husse har fått läsa mattes manus, fast det inte är riktigt färdigt ännu. Han sa att det var bra, men det tror jag han säger bara för att han är gift med matte.

Nu på morgonen var det i alla fall matte som gick ut med mig, och då gick vi ner till havet som vanligt och så fick jag min frukost där. Matte höll på att fotografera allt möjligt som finns där, gamla fågelholkar och båtar som det växer gräs i. Hon tror att det blir konstnärliga bilder. Det säger hon också med den där tonen. Konstnärliga. Jag tror att hon ska göra ett album av dom bilderna och lägga dom här på hemsidan, men vi får väl se om det blir av. Hon skriver ju nu, så hon kanske inte hinner.

Jag tycker i alla fall att det är skönt att det är höst. Jag tyckte inte alls om värmen. Nu kan man gå långa promenader i skogen, och vi har börjat gå till hundklubben igen.

Nu ska jag se om jag kan smygläsa lite i mattes manus.

 

29. aug, 2021

 

 

Uppmuntran. Beröm.

Det behöver vi ibland. Vi alla.

När vi får det vill vi gärna dela med oss. Berätta. Skryta, om du så vill. Just nu vill jag gärna skryta lite.

Jag håller på att försöka få ut Contra Tiempo som ljudbok, så jag skickar den till olika ljudboksförlag. Det här fick jag tillbaks från ett av dem.

”Detta är en relationsroman med en parallellhistoria och inslag av övernaturlighet. Contra Tiempo är en medryckande relationsroman som snabbt fångar sin läsare. Parallellhistorierna är välskrivna och lätta att särskilja. Persongalleriet är varierat och lätt att relatera till. Det är en vacker kärlekshistoria och det övernaturliga inslaget gör manuset unikt.”

 

Hörde ni det – unikt.

Ja det har jag ju alltid tyckt. Det är ingen annan som har med människor med halvmåneformade pupiller i sina böcker, människor som kommer och hjälper oss andra när det behövs. Hjälparna – Nintus barn, med blonda vackra Trine i spetsen, och hennes gåtfulle mästare, Alexander. Jag måste erkänna att jag är väldigt fäst vid dem.

Från det ena till det andra, på lördag är det boksignering här i Svarte. Hos mig, alltså. Kaffe och kaka har jag lovat hela bygden, om ni har tur så bakar jag sockerkaka med äpplen.

Ja det var bara det jag ville ha sagt idag. Sköt om er allihop!

 

 

20. aug, 2021

 

 

Stavgång längs med Västra Kustvägen – havet glittrar blått, ängarna är knallgröna och fulla av blomster. Trafiken har lättat betydligt bara sen förra veckan, snart är det som vanligt.

Lite sorg är det alltid, att sommaren kommer att försvinna. Vi som har årstider, vi har något speciellt. Något som de som lever med sommar året runt inte riktigt kan förstå. Sorgen, och glädjen på våren som inte vore möjlig utan vintern. Hur man kan sörja sommaren och välkomna hösten samtidigt? Hur man kan se fram emot mörkret för att sen svära över det och längta till sommaren igen?

Sånt funderar jag över när jag går där. När jag kommer fram till den gamla eken vänder jag och går tillbaks.

Hemma igen har maken somnat på verandan, Bosse är pigg och vill leka. Jag jagar honom en stund, bara för att han så gärna vill.

I nästa vecka ska vi ha releasefest, Ulla och jag.

Jag kommer att gilla det när jag är där, men i förväg känns det som ett ok. Det är så jag har blivit. Vill att varje dag i almanackan ska vara ett tomt blad, utan plikter.

Det skulle vara roligt om någon av er som läser detta kommer dit, fast jag vet ju att många av er redan har Contra Tiempo, och många bor längre norrut i Sverige.

Vårt långa land.

8. aug, 2021

Min absoluta favorit - sensommar. Rönnbär och äpplen rodnar, rosa och gult mot det alltmer mättade gröna. Det är vackert. Sinnet ofta lugnt. Varmt i vattnet om man vill ta ett dopp, och det ville man idag.

Rakt ner bland sand och stenbumlingar, ut i båtfåran. Vågorna skummade, det var oväder i natt, utströmmarna starka, jag fick ta i för att komma in igen. Solen värmde efteråt. Sen en kopp kaffe hemma på den nya verandan. Livet skönt.

Just nu läser jag Göran Greiders "I trädgården hörs andra ekon". Där står så mycket tänkvärt. Om sensommarens ankomst skriver han så här:

"... och när sensommaren anlänt, kanske i form av en plötslig, ensamkommande höstdag mitt i augusti ..."

Precis så var det i år. En ensam höstliknande dag, sen var det plötsligt sensommar istället för högsommar. 

Han skriver också klokt om skillnaden mellan väder och klimat. 

"Nej, vi kan inte känna av klimatet. Vädret lever vi med, men det är bara en boll som sparkas runt i det stora planetära klimatsystemet."

Fyndigt formulerat. Bilden blir tydlig. Vi kan inte dra några slutsataser av enskilt väder menar han, klimatet är mer än så. 

Annars då? Jo tack, det rullar på. Jag planerar en releasefest tillsammans med min väninna Ulla, som gick skrivarlinjen på Malmö folkhögskola samtidigt med mig. jag hade ingen releasefest då för två år sen när Contra Tiempo kom ut, men nu är det dags för den boken att slåss för lite plats. Det är den faktiskt värd. 

Läs på den här hemsidans förstasida så får du veta tid och plats. Du är välkommen!