Nittonde december
Fem dagar till julafton. Skåpen är fyllda med mat. Hur ska vi kunna äta upp allt det?
Coronan har satt stopp för min dotters resa, hon bor på Bali, har inte kunnat resa hem på snart två år. Hon skulle annars ha ätit upp det mesta av sillen och laxen. (Nej det är så klart inte bara därför jag saknar henne.)
Min son dyker nog upp, hoppas jag, det kan man aldrig vara riktigt säker på, men han är hursom helst inte så stor i maten.
Maten är ett icke-problem.
Det finns så mycket annat.
Det är på något sätt skönare att oroa sig över att man har för mycket mat, än att man har för lite. Eller läget i världen. Eller klimatet. Och alla vet vi att det är dumt att oroa sig. Det leder inte till någon förbättring.
Jag antar att vi är konstruerade så här:
Oro - något är fel - det kan vara farligt - vi gör något åt det - faran undanröjd.
I västvärlden där vi lever är det så ont om riktiga omedelbara faror att vi oroar oss för allt möjligt onödigt. Sen måste vi lära oss mindfulnes och meditation för att sluta oroa oss. Jag har provat och det funkar ganska bra, men man måste hålla i. Det är det som är det svåra. Det kommer annat emellan, och så är det ju ganska tråkigt att sitta där och andas.
Jag ska i alla fall ta semester från all oro nu över jul. Bara titta på serier, äta god mat och läsa bra böcker. Vara ute i naturen, grilla korv.
Jag önskar er alla möjlighet att göra sånt som ni gillar mest. God Jul!