Blogg 2022

12. jan, 2022

 

  

 

Tvekar om jag verkligen ska lägga ut detta, men om du läser det så har jag gjort det. 

 

 

 

 

 

Var är sömnen?

Det är så mörkt.

jag är så ensam

i hela universum finns ingen mer ensam

långt bort från hemma, var det nu är?

Tulegatan 68?

 

Känns som det är femtiotalet som är hemma

tiden, inte platsen

då var det tryggt

fanns ingen ensamhet

ingen cancersjuk gubbe

ingen missbrukande son

ingen dotter på andra sidan jordklotet

det som fanns då som inte finns nu

en framtid

en trygg familj

 

Man får hålla sig i vardagen

den trygga

skidskytte laga mat gå med hunden

när vardagen vacklar kryper mörkret in i själen

ångesten utanför sovrumsdörren

anas som en mörk skugga i hörnet

en ond ande enligt vissa

som kan ta över ens kropp och titta ut genom ens ögon

 läkarvetenskapen kallar det för psykos

 

Så illa blir det inte

inte för mig

det blir bara en smula vanlig bondångest

med en större dos vanlig medelklassdepp

som kan skingras med en god bulle till kaffet

ett rent kök

ett glas vin på fredag

en varm hund som vill leka

 

jag är inte ensam

du är inte ensam

vi är alla ensamma tillsammans

blunda och känn

alla människor på klotet

som finns just nu, precis som vi

 

 

8. jan, 2022

Den 16/6 2020 skrev jag ett blogginlägg med rubriken Black lifes matter. I går, ett och ett halvt år senare skrev någon kallad Bobo en kommentar i anslutning till det inlägget. Det löd så här:

"Jag skrattar varje gång en av din sort blir ihjälslagen av sin pojkvän."

Det tog ett tag innan jag fattade vad det faktiskt stod. Sen blev jag arg och förstås, lite rädd. Kollade att dörren var låst. Jag hade just läst klart en deckare där nynazister dödar människor med "fel" hudfärg.

Eftersom jag måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras så kan du inte se den på hemsidan.

Fundrade lite. Varför hittar någon ett så pass gammalt inlägg? Sitter nazisterna och går igenom en massa gammal text? Kollade med min son, som är duktig på sånt. Han sa att det lika gärna kan vara ryska eller kinesiska cyberkrigförare, såna som är ute efter att destabilisera och splittra oss som lever i demokratier. De har robotar som söker efter vissa ord, och spottar iväg fädiga kommentarer. En riktig männsika borde väl ha sett att jag inte är i en ålder att ha en pojkvän. Eller? 

Vilken värld vi lever i! Jag trodde ordet cyberkrigförare hörde hemma inom sci-fi. men de finns och agerar här, i vår uppkopplade vardag. 

Funderar på att koppla ner mig helt. Ha en telefon som det bara går att ringa med, inget annat. Men än så länge är det bara en fundering. 

 

 

1. jan, 2022

 

Det här är sjuttioförsta gången jag upplever första dagen på ett nytt år. Det börjar bli en smula tjatigt. Svårt att uppbringa den där magiska känslan av att det nya året ska bli så fantastiskt och ha så mycket nya möjligheter i släptåg. Så är det ju inte. De möjligheter du har är precis de samma idag som igår och i förrgår, och när det kommer nya möjligheter så kan de uppenbara sig vilken dag som helst. De möjligheter du har inom dig måste du själv ta hand om och använda dig av om det ska bli något. Och visst - ibland händer det.

Nyårslöften känns överspelade. Jag slutade röka för länge sen, mitt alkoholintag behöver inte minskas och enligt osteoporosdoktorn får jag inte gå ner i vikt. Men, jag har tänkt så många gånger att jag vill meditera och träna, för att få balans. Jag har börjat många gånger och sen kommer jag av mig. Är det likadant för dig?

Okej, då försöker vi ge det här året en chans och ta tag i det igen. När vi kommer av oss så ger vi oss själva en kram och börjar om igen. Och igen. 

Till slut har det blivit en vana, kanske har vi då blivit klokare, lugnare och ... vadå? Snällare? Lyckligare?

Om du vill ha lite pepp kan du läsa "Jag kan ha fel", av Björn Natthiko Lindeblad. Den är klok, lättsam och kärleksfull. Du har nog sett honom på TV. Han har varit buddhistisk skogsmunk, men är "avkåpad" och lever nu i Sverige med sin fru, och tyvärr, den hemska diagnosen ALS. Jag slutar årets första blogginlägg med ett citat från slutkapitlet i hans bok, ett citat om hans syn på döden.

"Varför är den helt dominerande berättelsen i vår kultur om hur man möter döden en hjältemodig berätelse om kamp, motstånd och förnekelse? Varför utmålas döden så ofta som en fiende som ska besegras? Som en förolämpning eller ett nederlag? Jag vill ogärna se på döden som livets motsats. Hellre som födelsens motsats.Och jag kan förstås inte bevisa det, men jag har alltid haft en inneboende övertygelse om at det såklart fortsätter på andra sidan. ibland känns det till och med som ett vidunderligt äventyr väntar mig."