På förekommen anledning ...

Maria i boken är narkossköterska. Det är jag också. Hon bor i Lund. Det har jag också gjort. Hon har två barn, en pojke och en flicka, precis som jag, och hon är skild, precis som jag.

Men, Maria är inte jag. Hennes barn är inte mina, och hennes exman är inte min exman. Vår skilsmässa var inte alls lik Marias och Gustavs, och berodde på helt andra saker. Contra Tiempo är inte självbiografisk över huvud taget.

Innan denna skrev jag ett manus som var självbiografiskt. Det blev ganska dåligt, och inte antaget av något förlag. 

Som alla andra som skriver använder jag mina egna erfarenheter ibland, ibland använder jag andras, och ibland hittar jag bara på.

Ett exempel: Marias dotter Elin är en tjej som ständigt rör på sig, hon hoppar och skuttar. När hon ska sätta sig i soffan slår hon en baklängeskullerbytta över armstödet. Så gjorde min dotter också, men i övrigt är de inte alls lika.

Frågor på det?

Snålblåst i Lund, stekande sol i Andalusien

 

Contra Tiempo är en spännande och underhållande relationsroman med inslag av magi.

Contra Tiempo betyder motrytm. I flamencon används det uttrycket när två som klappar händerna klappar vartannat slag, och då får en rytm med mer ”studs”. På samma sätt studsar min historia mellan tidigt 2000-tal och 1840, mellan Lund och Sevilla.

I Sevilla befinner vi oss bland romerna i Triana.  Mariam är en ung flicka, en fantastisk dansare, under tidigt 1800-tal i Sevilla. Vi får möta hennes mor och far, hennes bröder och brorsbarn och hennes handikappade syster. Vi får också lära känna Don Esteban Carrera, som blir förälskad i Mariam när han ser henne dansa. Förbjuden kärlek, heder, kloka gummor och ond bråd död är några av ingredienserna i historien som utspelar sig bland gränderna i Triana och i floden Guadalquivirs dalgång.

I Lund följer vi narkossköterskan och ensamma mamman Maria. På Centraloperation på det stora sjukhuset i Lund träffar hon ST-läkaren Stefan. Han blir blixtförälskad, trots att han är gift med vackra danska Trine. Maria stretar på med sitt liv som ensam mamma och försöker undvika att bli kär i Stefan, ja, hon försöker undvika att känna något överhuvudtaget. Det är enklare så. Men hon drömmer, om och om igen samma dröm. När hon börjar dansa flamenco på Medborgarskolan så börjar känslor komma upp till ytan, och drömmarna blir mer händelserika.

Maria drömmer Mariams liv, utan att veta vem Mariam är.

 

Stefans Trine är inte vilken vacker blondin som helst. Hon har en halvmåneformad pupill på vänster öga, det är ett tecken på att hon tillhör en särskild gren av människosläktet som kallar sig Nintus barn. De har funnits sen urminnes tider. Nintu var barmhärtighetens gudinna i gammal sumerisk mytologi, och enligt sägnen har hennes barn till uppgift att hjälpa oss tillrätta. De hjälper oss när vi kört fast, när vi inte kommer vidare till nästa liv/ nästa utmaning därför att vi fastnat i något destruktivt. Det kan röra sig om missbruk, våld, att inte ta hand om sina barn, ångest. Nintus barn känns igen på sina halvmåneformade pupiller och man skulle kunna säga att de fungerar som ett slags superpsykologer.

 

Trine har ett uppdrag. Hon drar i trådar för att styra utvecklingen i Marias och Stefans liv. Det är hennes första uppdrag, och hon får handledning av Alexander Roskov, som hon kallar för Mästaren.

Det vi inte lär oss i detta livet får vi komma tillbaks och göra om. Gör om och gör rätt.