Där kräftorna sjunger av Delia Owens

 

 

Den här boken kommer jag att minnas länge.

Den lilla flickan Kya blir övergiven av först sin mamma – hon är tvungen att gå för att inte bli ihjälslagen av supande fadern. Sen lämnar syskonen också, det ena efter det andra, av samma anledning. Ingen av dem tänker på att ta med sig den minsta flickan, Kya. Hon blir ensam kvar med pappan som inte är till mycket hjälp. Hon lär sig att klara sig själv. Hon växer upp i våtmarkens fantastiska natur med fåglar och insekter, och lär sig av dem.

Landskapet har alltså en central plats i den här boken. Omväxlande träsk och våtmark (som inte är samma sak) i North Carolina. Vi får verkligen uppleva våtmarken. Vi får också uppleva rasismen, fördomarna och klasskillnaderna i det lilla samhället.

Det sker ett mord också. Det är nästan en parallell handling, det känns inte så intressant för mig förrän Kya blir häktad för mordet. Mer säger jag inte om det, då spoilar jag.

Nu när jag skulle skriva detta så lästa jag en del recensioner. Det är slående hur olika man uppfattar böcker. Här har vi ett brottstycke av DNs recension:

 

Det är en i positiv bemärkelse sentimental berättelse som i grunden påminner om en folksaga, fast i modern tappning då. Den kan också beskrivas som en omvänd bildungsroman där mognaden och utvecklingen sker genom att huvudpersonen stannar kvar, i stället för reser iväg. Civilisationskritik om något. Som en mer naturlig Thoureau njuter hon av naturen och det är i skildringen av våtmarkernas hemliga liv som den här romanen växer till något större än en eländesskildring med lyckligt slut.

 

Ännu positivare tongångar i Feministbiblioteket, en bokblogg som drivs av Hanna Lager

Boken var verkligen bra! Så hjärtskärande att läsa om den lilla flickan som verkligen ingen brydde sig om. Hur fördomar och annat omöjliggjorde för det svarta paret att ta sig an henne mer än att ge henne kläder. Det står inte uttryckligen i boken, men jag gissar att de hade tagit henne med hem till sig om det hade varit en annan tid. Sedan är det vackert om att leva ett med naturen och alla beskrivningar av våtmarkerna är verkligen fantastiska. Det är också en bok om hur viktigt det är med utbildning, för trots att Kya aldrig går i skolan utbildar hon sig på egen hand.

 

Som sagt, alla är inte eniga. Alla är aldrig eniga. Mest negativ är ”Enligt O”, en bokblogg som säger sig ha ”lärartouch”, vad det nu är. Så här låter det då:

Där kräftorna sjunger hade kunnat bli en fantastisk roman om Kya och hennes fascination för naturen hade fått stå i centrum. Nu blir det istället en tafflig mordhistoria och de två kärleksförhållanden Kya har, främst det med Chase som är den som hittas död i inledningen, är så gräsligt skildrade att Jean M Auel framstår som en författare värdig Nobelpriset. Beskrivningarna av Kyas utseende känns gammaldags och ganska sunkigt, något som förstör min läsupplevelse. Att boken avslutas med en epilog som är onödig och smörig gör inte saken bättre. Nu mår jag mest lite dåligt och förstår faktiskt inte alls hur alla kan hylla helt okritiskt. 

 

Lite spännande att åsikterna kan gå isär så mycket, men det visste vi egentligen redan. Det är så det är. Själv tycker jag alltså att boken var speciell och mycket bra. Vad tycker du?

Debaclet i Brösarp av Mikael Törneman

Den här boken skulle jag nog inte ha läst klart om det inte var för att den utspelar sig i Brösarp och Bertilstorp, och för att den damp ner i min brevlåda utan avsändare. 

Varför skulle jag inte ha läst klart den?

Språket har för mig blivit allt viktigare. Det ska liksom inte märkas. Ett språk som hela tiden får en att rysa av irritation förstör läsningen, och så var det här. Men nu tar vi det från början - när man bedömer en bok ska man först ta fram det positiva:

Intrigen är bra. Den består av tre delar som samspelar. Alla tre har antikmässan, eller kanske snarare gästiset, i Brösarp som kuliss. 

Del 1, två bröder ärver sin mammas gård i Berilstorp. Deras lada har utnyttjats för att gömma antikviteter som inte är "lagliga".

Del 2, ett lik hittas i en sandlåda i den branta backen upp mot Bertilstorp. Poliserna utreder, och hittar sambandet med antikmässan.

Del 3, de som smugglat antikviteterna som gömts i ladan har en egen del, med intriger och kontroverser sinsemellan. 

Bra intrig alltså. Hur är miljöbeskrivningarna? 

Sådär. Den miljön som skildras mest frekvent är som sagt Brösarps gästis, och då framförallt maten. Det äts - och dricks - väldigt mycket i den här boken, men jag blir inte hungrig. Snarare blir jag orolig över karaktärernas hälsa.

Karaktärerna? De som jag får mest positiva känslor för är den ryska respektive uzbekiske gangstern. Lite knepigt, varför är de så sympatiskt beskrivna (trots att de är skrupellösa)?  Taxen Pax tycker man också om. När det gäller huvudpersonen, Douglas, undrar jag varför han har haft så dålig kontakt med sin mamma. Det verkar som varken han eller hans bror varit och hälsat på henne på de senaste trettio åren. De vet ingenting om hennes liv eller hur hon haft det. De vill knappt åka dit när hon blir sjuk och hamnar på sjukhus. Självklart är Douglas inte hos henne när hon dör. "Hon  är inte kontaktbar och har ingen glädje av besök." låter författaren läkaren säga. Jag har jobbat i sjukvården hela mitt liv, och frånsett nu under pandemin så brukar man uppmuntra nära anhöriga att besöka när någon är nära döden. Här är det tvärtom. Det konstiga är att det beskrivs som om det vore normalt.

Språket då? Ja, det är inte grammatiken det är fel på, men språket är styltigt och dialogen onaturlig och pretantiös. Det är inget fel med att låta en karaktär prata omständligt och pretantiöst när det är utmärkande för dens personlighet, men när alla karaktärer pratar likadant så blir det ganska olidligt. Dessutom är dialogerna alldeles för långa, som om varje minut och varje ord som sägs måste redovisas.

 En bra förlagsredaktör eller lektör borde ha ingripit. Då hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Jag ville ju trots allt veta hur det skuklle gå, och läste ut den.

 

 

"Irrbloss" av Ruth Galloway

 

Det här är den tolfte boken om den forensiska arkeologen Ruth Galloway, eller lektor Ruth Galloway, som hon föredrar att kallas. 

Jag tycker väldigt mycket om de här böckerna. Varför? De är inga Augustprisvinnare. De är inte STOR litteratur. Intrigerna är inte alltid jättebra. Så varför?

Det finns böcker man trivs i. Man tycker om karaktärerna, miljöerna och språket.

Språket är lugnt och sansat, det flyter utan att man hakar upp sig, det irriterar en inte med klyschor och onödiga förtydliganden. Författarens perspektiv är den begränsade allvetaren och tredje person, hennes tempus är nutid. Hon skapar med enkla medel en stor närvaro, och man lär känna alla karaktärerna med både brister och förtjänster. Karaktärerna i sin tur kan bli irriterade på varandra på ett mycket realistiskt sätt, men tolerans och förståelse finns alltid i grunden. Kanske är det därför man trivs? Det skapar trygghet. Miljön, med de karga strandängarna (saltängarna) i Norfolk ger i alla fall mig lust att resa dit. Den hopplösa kärlekshistorien mellan Ruth och Nelson lyckas vara spännande, till och med i bok nummer tolv.

När man har lagt ifrån sig nummer tolv längtar man efter nummer tretton. Gör om det om du kan!

 

Samlade verk, Lydia Sandgren

 

Det är inte varje år jag läser Augustprisvinnaren, men i år var det något som fick mig att göra det. Kanske det att Lydia Sandgren är en ung debutant, och vann över mastodonten och kulturmannen Clas Östergren.

Den är tung, jag skulle inte orka hålla den i händerna. Jag läser på läsplattan, maken lyssnar. Det är så vi gör nuförtiden.

Den har fått väldigt bra recensioner:

Aftonbladet: Under mina tjugofem år som litteraturkritiker på Aftonbladet har det inte hänt många gånger att jag fått äran att recensera en sensationell debut. Men Lydia Sandgrens roman Samlade verk lever upp till den beskrivningen. De nästan 700 sidornas lyskraft lägger det mesta av den svenska samtidslitteraturen i skugga.

Expressen: Men ibland dyker debutromaner – eller ja, romaner – upp som får mig att, tja, förstå att jag har saknat något väldigt konkret i den svenska prosafloran. Ja, att just det här behövs, på ett djupt och nästan nödvändigt sätt. Och det är den upplevelsen som berättar att det jag har att göra med är litteratur, på riktigt. 

En sådan roman är Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk”. 

 

Alla är inte eniga. I DN förs en debatt. Någon tycker att skildringen av 70-talet inte skapar någon atmosfär. Vad tycker jag, som faktiskt upplevt 70-talet på första parkett (åren mellan 19 och 29 år gammal).

Jag känner igen mig till fullo. Ja inte i Göteborg, för där har jag knappt satt min fot, men i samtalen. I mitt umgänge handlade samtalen mer om politik, men faktiskt också om filosofi och litteratur och konst. Överhuvudtaget så pratade vi väldigt mycket på 70-talet. På fest gick man för att diskutera, dans förekom nästan aldrig. Skulle man ha satt på dansmusik och föreslagit pardans frampå kvällskvisten skulle man ha blivit betraktad som ett skämt. Istället trodde vi att vi löste livets gåtor – precis som personerna i Samlade verk.

Nu har jag inte läst ut boken än, så jag vet inte hur den slutar. Cecilia, som har försvunnit, är den stora gåtan. Varför lämnade hon sin man och - framför allt – sina barn?

Jag rekommenderar den, och håller med kritikerna om att det här är riktig litteratur. Och bra. All riktig litteratur är inte bra, precis som underhållningslitteratur kan vara antingen bra eller dålig. Det lärde jag mig av min mamma. Båda behövs.