En prolog?

Det projekt jag skriver på nu har arbetsnamnet Takboxen. Om den ska ha en prolog - det vet jag inte ännu - skulle den kunna se ut så här. Historien utspelar sig i trakten där jag bor nu. 

 

Tomelilla 2012 

Egentligen borde jag ha anat att något var fel när hennes bil inte var där. Hon var punktligheten själv, hon brukade komma före mig och vänta lugnt och stillsamt, med en bok eller musik i lurarna. Jag däremot var nästan alltid sen, och det var jag nu också. Jag parkerade bilen på parkeringsplatsen, som utgjordes av en bit klippt gräsmatta nedanför ruinen.

Lite besviken var jag, det får jag erkänna. Jag hade nog föreställt mig hur hon skulle sitta där i sluttningen och vänta på mig, mot en fond av grönt gräs, blå kvällshimmel och den gamla gråa kyrkoruinen. Hon skulle vara klädd i den rosarutiga sommarklänningen, den som hennes mamma sa var ”Brigitte Bardot-rutig.” Tydligen hade det varit modernt ungefär 1960. Bredvid henne skulle det stå en sådan där picknickkorg som man alltid ser i serietidningar och på film, en sådan som Kajsa Anka har dukat upp när hon väntar på Kalle.

”Kan vi ses på det vanliga stället nedanför kyrkan i kväll? Tar du med vin så tar jag resten. Jag jobbar sent, men ska absolut hinna till klockan åtta. Älskar dig!”

Hennes sms hade kommit vid lunchtid. Kanske var hon försenad i alla fall? Jag öppnade bakluckan och tog ut vinet i den lilla kylboxen, och picknickfilten som alltid fanns i min bil. Det var en underbar sommarkväll, precis lika underbar som den för ett år sedan, när hon, min älskade, skulle visa mig den gamla kyrkoruinen. Hon hade pratat på som en guide till att börja med. Berättat om kyrkan och Nedraby, hur församlingen blev för liten och inte hade råd med en präst längre. Hur man fortsatt använda den fast den egentligen inte var i bruk längre. Jag tror hon sa att den var från tolvhundratalet, jag var så upptagen med att titta på henne. Hon var så vacker. Jag hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle bli intresserad av mig, men på sista tiden hade det verkat som … ja kanske fanns det ett intresse från hennes sida också. Någonting hade jag känt, en liten darrning i luften, så svag att det kunde vara inbillning. Hon pratade på, jag hörde henne nämna kalksten, långhus och kor, men hon pratade allt långsammare. Jag kunde inte slita blicken från henne. Hennes ögon var blå som blåklockor, skiftade åt lila, hennes mun var perfekt, ibland kunde man se hennes tungspets när hon pratade.  

Tornet och valven hade byggts senare än koret. När hon hade nämnt fjortonhundratalet två gånger kom hon av sig helt och blev tyst. Vi stod still utanför den gamla träporten som ledde in till tornet. Gräset runt omkring var lika grönt som idag, kanske grönare. Vi fastnade i varandras ögon. Ingen sa något, men jorden snurrade fortare. När vi kysstes första gången trodde jag att jorden skulle slitas loss från sin bana och virvla ut i rymden.

Jag öppnade vinflaskan och hällde upp i vinglaset av plast. Tanken på kyssen och det som följde efter hade gjort mig andfådd, och jag drack halva glaset utan en tanke på att jag skulle köra bil. Men det fanns inga poliser i Tomelilla, och knappt några människor ute på vägarna heller.

Men vad tjänar det till att tänka på det här nu?

Jag är fjättrad med rep vid ett grovt plankgolv. Det är hårt och obekvämt. Jag kan inte röra mig. Dessutom är jag omtöcknad och får ingen ordning på mina tankar. Vet hon att jag är här? Har hon något med detta att göra? Allting är helt obegripligt. Någon vill göra mig illa, men inte hon väl? Min älskade …

När jag hade druckit hela glaset (det tog inte så lång stund) tyckte jag att jag hörde ett ljud från ruinen bakom mig, inte fåglarna, dem kunde man höra hela tiden uppifrån tornet, de förde liv som kajor och kråkor brukar. Svag musik, det var det jag hade hört, samma melodislinga som hon har i sin mobil. Introt till något känt klassiskt stycke som jag aldrig kunnat lära mig vad det heter. Jag reste mig och gick en bit till uppför slänten. Då såg jag cykeln. Hennes cykel. Jag hade hjälpt henne laga en punktering på den så sent som förra veckan. Den var blå som hennes ögon och den stod lutad mot den gamla muren som omgärdade det som varit kyrkogården. Var hon alltså här? Inne i kyrkan?

Här borde jag ha använt mitt huvud som jag alltid har skrutit om är ganska välfungerande. Min käraste skulle aldrig ha cyklat hela vägen från Tomelilla, det var säkert sju kilometer. Hon skulle heller aldrig ha gått in i en gammal ruin med flera varningsskyltar. En gammal kyrkoruin som sägs ha varit osäker för den stackars prästen redan på sextonhundratalet, när man la ner den. Min käraste var både försiktig och en aning bekväm. Det borde jag ha tänkt på. Inte ens när jag såg att hänglåset till den gamla kyrkporten var avklippt använde jag min hjärna, och när dörren stod på glänt gick jag bara rakt in. Som Rödluvan in till vargen. Som en kanin rakt in i snaran. Som en idiot, helt enkelt. Jag fick ett kraftigt slag i bakhuvudet och det blev svart.

Jag får skylla mig själv. Får man inte alltid det?

Nu är det hårt och kallt, jag ligger på rygg. Repen som jag är bunden med sitter fast i något stabilt, de ger inte efter alls när jag rycker i dem. Mina armar är bundna åt varsitt håll, mina ben är hopsurrade med varandra och bundna rakt ner. Som Jesus på krysset, som min mamma alltid berättade att jag sa när jag var liten.

Min mamma. Hon kan inte komma hit och hjälpa mig, hon är dement och sitter på hemmet. Kanske lika bra. Hon skulle inte gilla att veta vad som har hänt mig nu, särskilt inte om jag inte blir räddad. Men jag måste väl bli räddad? Det kan väl inte vara meningen att lämna mig här för alltid? Huvudet bankar efter slaget jag fick och jag ser dimmigt. Det tror jag i alla fall, det är ganska mörkt här. I böcker och på film kan man rycka i sina rep, och till slut ger de efter så man kan komma loss. Jag rycker och rycker, det känns inte som det händer någonting alls. Jag är törstig. Jag är ensam, jag är kall, jag har ont … jag ska inte gråta. Det gör jag aldrig.

Jag kan fortfarande höra fåglarna, det låter som jag är kvar i kyrktornet. Kan de komma i till mig? In och hacka i mig, jag kan inte försvara mig! I hemlighet har jag alltid varit rädd för fåglar. Min älskade brukade skratta åt min fågelfobi. Det var det enda jag var rädd för, medan hon var rädd för allt möjligt, spindlar, åskan, vad folk skulle säga, och vad mamma och pappa skulle tycka. Fast hon var vuxen ville hon vara mamma och pappa till lags.  Min älskade, min käraste, min ros. Jag brukar inte uttrycka mig så romantiskt annars, det måste vara min prekära situation som gör mig känslig. Jag ser henne framför mig hur hon ljög för sin mamma om vår relation. Hon kallade mig sin "bästa kompis.” De skulle bara veta …

”Förr eller senare måste du berätta.” hade jag sagt till henne.

”Jag ska.” sa hon och kysste mig. ”När vi flyttar ihop i Malmö ska jag berätta för dem.”

Ett knarrande ljud, kanske porten därnere? Något betydligt större än en fågel är på väg hit. Det låter som någon är på väg uppför en trappa. Sen steg på knarrande golvbrädor. Kan det vara räddningen? Det skramlar, personen lägger ifrån sig saker som ger upphov till ett metalliskt skrammel. Kanske verktyg för att få loss mig? När jag lyckas vrida huvudet och ser vem det är blir jag först glad, jag tror verkligen att det är räddningen. Det sista som överger oss är inte hoppet, det är dumheten.

”Du skulle ha låtit honom vara ifred. Han var inte din, inte för dig!” säger personen som inte är min räddare, och det sista jag tänker innan släggan faller mot mitt huvud igen är att det har begåtts ett fruktansvärt misstag.