Fantasy för ungdomar eller unga vuxna eller tanter i min ålder.

Jag har just läst två böcker av samma slag. De handlar båda om sextonåriga pojkar som inte är som vanliga pojkar. De lever båda i en värld som liknar vår, men där det finns en parallell värld med andra slags existenser än vanliga människor. Båda är första delen i en trilogi. Skriver man fantasy måste man visst minst skriva en trilogi?

Den första jag läste heter Magnus Chase, Krigarens svärd. Den är skriven av Rick Riordan, som är amerikan. Boken utspelar sig i Boston.

Den börjar så här:

”Ja, jag vet. Ni kommer att läsa om hur jag dog en smärtsam död, och ni kommer typ att säga:

-          Wow, vad häftigt Magnus! Får jag också dö en smärtsam död?

Nej. Tänk inte ens tanken.”

Man märker direkt på språket att han försöker låta som en tonåring, och att han har den där ironiska amerikanska jargongen som blivit så vanlig. Det störde mig mycket i början, sen glömde jag bort det. Magnus är nämligen son till Frej. Just det, vår egen gamla Frej, fruktbarhetens gud, som vi trodde på innan vi blev kristnade. Alla de gamla nordiska gudarna är med, och man måste ge författaren erkännande för att han har satt sig väl in i den fornnordiska mytologin, och i mitt tycke är det detta som gör boken lite intressant. Hans skildring av Tor är dråplig, och känns på något sätt trovärdig, fast Tor älskar att se på TV-serier, Game of thrones är en av hans favoriter.

Boken har också ett flyt och ett tempo som gjorde att jag läste ut den trots att jag egentligen inte tog den till mig speciellt mycket. Att ingången till Yggdrasils världar skulle ligga i Boston känns lite som en förolämpning.

CoolCoolCool av fem möjliga

 

Den andra heter Half Bad, Ondskans son, och är skriven av Sally Green, som är engelska.

Den börjar så här:

”Det är två killa som sitter tätt ihop, kramade mellan armstöden på en gammal fåtölj, som i en famn. Den ena är du. den andra killen är varm att luta sig mot, och han vänder blicken från teven till dig, typ som i slow motion.”

Här kastas man inte in i handlingen direkt. Det innebär inte att den är mindre spännande. Tvärtom. Det är en fantastisk historia, mycket välskriven. Handlingen är förlagd till England, senare Schweiz. Världen befolkas av människor, vita häxor och svarta häxor. Vita och svarta häxor är i ”krig” med varandra. Nathans mor var en vit häxa, och hans far var en svart sådan. Man skulle kunna tro att de vita häxorna är goda, men då bedrar man sig. De är lika goda kålsupare båda två, men de vita är mer välorganiserade. Nathan som är s.k. blandkod, är inte accepterad i någon grupp. Frågan är om han ska utvecklas till en svart eller vit häxa när han fyller sjutton?

Boken kan vara ganska grym, som vår värld idag. Jag kan inte minnas att fantasy innehöll så mycket grymheter när jag var ung? Men vi lever som sagt i en grym verklighet, och boken speglar det. På ett bra sätt.

Det här är en internationell storsäljare, som såldes till massor av länder innan den ens var utgiven. Det förstå jag. Jag ville knappt lägga den ifrån mig. Den får full pott!

CoolCoolCoolCoolCool

 

 

"Min son och livet efter detta" av Elisa Medhus

Sågning

Jag såg reklam för boken ”Min son och livet efter detta.” Eftersom jag själv har skrivit en bok där vi antas leva flera liv blev jag intresserad. Så här beskrevs den:

På samma gång tragiskt och upplyftande talar Erik med en röst full av visdom, ljus och djup. Han beskriver sina egna erfarenheter och erbjuder oss nya svar om själens natur, om döden och om livet - svar som kan förändra våra liv i grunden. Min son och livet efter detta är en intim, hjärtskärande och upplysande berättelse som bjuder in till en emotionell resa från sorg till helande, från tvivel till tro. Här besvaras de mest grundläggande frågorna om vad det innebär att vara människa.

Det låter väl lovande? Man väntar sig en klok och lågmält välskriven bok. En bok som man skulle kunna känna förtroende för.

Tyvärr upplevde jag den som ytlig och tillrättalagd. Man skulle bli övertygad bland annat för att författaren, Elisa Medhus, är läkare – självklart en framgångsrik läkare. Hon påstod sig aldrig ha trott på något övernaturligt innan i sitt liv, ändå köpte hon allt som kom i hennes väg. Det verkar inte som om hon tvivlade överhuvudtaget, hennes döde son är närvarande i alla släktingars liv, visar sig i drömmar eller i vaket tillstånd, flyttar saker, ställer till ”spratt”, som hon kallar det för, åker kors och tvärs mellan USA och Norge (eftersom de har släkt där). Erik talar till henne genom olika medier. Han berättar om livet efter detta, som verkar vara perfekt förutom att man kan sakna sin familj. Det han berättar är inte nytt. Jag har stött på alltsammans förut, förutom saker som att man kan ha sex och bygga båtar (eller vad man nu vill göra) fast man är död, men man gör det liksom bara på låtsas.

Det är bara för bra. Och för glättigt. Och för dåligt skrivet. Det är rörigt och ostrukturerat. Jag orkade inte läsa klart den. Egentligen har jag ingen uppfattning om huruvida det är sant eller inte, men boken gör i alla fall inte mig till troende. När jag googlade lite upptäckte jag att det fanns både en blogg och filmade intervjuer med Erik på YouTube. Ja, man ser ju inte Erik, utan mediet som han talar igenom.

Ja men hallå!

Vill man fundera över meningen med livet och hur man ska kunna utvecklas som människa finns det bättre alternativ, till exempel Siddharta av Herman Hesse.

Jag funderade på att ge den en smiley av fem möjliga, men den får inte någon.

Två tips

Har just läst sista raderna i "Nej och åter nej" av norskan Nina Lykke. Det är en satirisk relationsroman, den handlar om tre människor, Ingrid, hennes man Jan, och den unga kvinnan Hanne som Jan har en affär med. Man följer dem omväxlande. Stilen är mycket speciell, det är nästan ingen dialog,  istället beskrivs deras tankar och känslor sakligt av författaren. 

Jag är förvånad över att den stilen att skriva kunde fängsla mig på det vis den gjorde, jag sträckläste, och njöt av det strama och sakliga språket och de träffsäkra tolkningarna av moderna medelklassmänniskor i Oslo. 

LerLerLerLer av fem möjliga

 

Före det läste jag "Silvervägen" av Stina Jackson, som blev utsedd till årets kriminalroman 2018. Läraren Lelle tillbringar de ljusa sommarloven med att leta efter sin försvunna dotter längs väg 95, kallad Silvervägen. den sträcker sig från Skellefteå åt nordväst mot norska gränsen. När Meja, jämnårig med Lelles dotter, kommer till bygden knyts deras öden ihop. Spännande med fina glesbygdsskildringar.

CoolCoolCool av fem möjliga.