Måndag. Nystart.

1. okt, 2018

Äntligen har jag börjat skriva igen. Alltså på riktigt, på det jag ska skriva på, nästa roman. Jag har saknat min huvudperson länge nu. Johanna heter hon. Rödhåriga Johanna, som har sagt upp sig från sitt jobb som chef på ortopedoperation för att hon vill skriva. Hon har ärvt sin mormors hus i Tomelilla och slår sig ner där, fast besluten att ge sig själv tre år. Hon har sålt sin bostadsrätt i Lund och lever på de pengarna. För att dryga ut dem lite tar hon uppdrag som god man. Hon får en mycket besvärlig huvudman på sin lott, den nyblivne änklingen Konrad. Tillsammans med advokaten Axel hittar hon ett lik i Konrads takbox.

Att inte skriva kan vara skönt ett tag, särskilt på sommaren när vädret är fint. Men till slut blir det alltid en saknad. Ett tomrum. Allt annat görs istället för.

Jag är tyvärr inte en sån som kan ta tillvara strötimmar, i alla fall inte när jag inte skrivit på länge. Minst en halv dag går det åt. Sen kanske det aktiva skrivandet bara blir en timme, men då är det så det måste vara. Då tog den timmen fyra timmar. Nästa gång kanske det blir tvärtom.

Men det funkar ju inte!

Hösten är i alla fall här. Det känns som tidigt för den här landsändan. Vi brukar ha meterologisk sommar en bra bit in i oktober, november ibland, men nu har det varit kalla nätter länge. En morgon var det tillochmed frost i gräset. Dagarna är somriga, men träden skiftar färg och det luktar så gott i skogen.

Dela den här sidan

Med facit i hand

26. sep, 2018

eller Bortförklaringar a´deux

Trött och nedstämd

Han är nog utsliten av allt jobb här. Han vill inte bo i Skåne längre.  Han är deprimerad.

Känner sig ostadig och stel i kroppen

Han har åsidosatt träningen för allt jobb här. Att jobba ger inte kondition och muskler. Att stå med en skruvmejsel i handen är inte likvärdigt med träning. Doktorn hittade extraslag på EKG:t, det kanske är därför? Extraslag är sällan farliga, men ändå.

Rör sig stelare och långsammare.

Det beror nog på det här med träningen, och depressionen. Han ser plötsligt äldre ut, men han börjar ju faktiskt bli gammal. Kanske hjärtat i alla fall? Han är kallad till arbetsprov, vi får vänta och se.

Bilen drar åt vänster när han kör.

Det behöver göras en framvagnsinställning.

Den drar inte åt vänster när jag kör den.

Det är för att jag är van vid att jag måste titta på vägen hela tiden, jag vet att jag kör av vägen annars. Jag korrigerar helt enkelt.

Svårt att lyfta vänster ben, svag i muskeln på baksidan av låret.

Knäprotesen krånglar. Den kanske har blivit skadad?

Ont i knät, fotryggen och ljumsken, haltar ibland. Trillar två gånger.

Nervskada pga knäprotesen eller ovanligt höga fotvalv. Det går att googla på det – polyneuropati heter det.

Vänster fot släpar i marken, hela han drar åt vänster när vi går.

En propp i hjärnan? Det måste det vara! Eller man kan visst fortfarande skylla på polyneuropati. Det kan faktiskt bli så illa. Vi beställer läkartid så fort vi kommer hem. Ser på googleatt det kan vara ALS. NEJ! Hellre Borelia eller MS.

Proppar kommer plötsligt, inte smygande.

Det kan väl ha varit en liten propp först, och sen en större? Det blir man faktiskt trött och nedstämd av.

Vänster arm hänger inte heller med. Balansen är påverkad. Ont i ryggen.

…. MEN FÖR I HELVETE!

Just nu läser jag ...

17. sep, 2018

Jag har en period när jag läser böcker för unga eller unga vuxna. (Skillnaden verkar bara vara vilken ålder det är på huvudpersonen i boken.) De är ofta välskrivna och har ett driv som jag gillar, utan att för den skull göra avkall på gestaltningen.  För ett par dagar sedan avslutade jag ”Inuti huvudet är jag kul” av Lisa Bjärbo. Den har alla tre nämnda egenskaper, välskriven, driv och en bra gestaltning.  Just gestaltningen är mer än bra, den är lysande. Femtonåringen Liv är ”bara lite blyg”, i själva verket är hon helt handikappad av social fobi och utvecklar också panikångest. Vi är inne i Livs huvud, och skildringen av hur hon känner det och tänker i olika situationer är på pricken. Språket är också exakt fångat – så vitt jag kan bedöma, en sextiosjuårig tant. J

Här är Liv på bussen. En annan tjej börjar prata med henne:

”Hej”, säger hon när hon får syn på mig på bussen hem på måndagseftermiddagen, som om det inte var några konstigheter alls. Som om ”hej” är ett ord bara, fritt att slänga ur sig hur som helst, utan att det ens krävs någon ansträngning. Och det gör det väl kanske inte heller. För henne.

”Hej”, mumlar jag. Det är ett svar som kräver hela min uppmärksamhet, och den närmsta minuten ägnar jag år att kolla efter något i min väska, och rota runt bland böcker och hörlurar tills pulsen slutar skena, som om mitt liv hängde på det.

Liv har just flyttat med sin pappa från Ringvägen på Söder, till en liten bondhåla utanför Växjö. Vill du veta hur det går för henne där i obygden? Boken finns på  Raben&Sjögren.

http://www.rabensjogren.se/bocker/176628-inuti-huvudet-ar-jag-kul

 

 

Kakburken

12. sep, 2018

Burken är tom

Kakorna slut

Utflykten du såg framför dig rutig duk i det gröna gräset den blåa himmelen som fondtapet blir inte av

inte heller barnen som kommer in från lek smutsiga varma och glada smular ner hela köksbordet med kaksmulor och skratt

eller stunden med kopp kaffe och bok i syrenbersån

din egen stund som det skulle stå i reklamen

som om inte alla stunder är våra egna

vems skulle de annars vara?

stunden i kön på Ica

stunden i tandläkarens stol borren viner

stunden när din älskling kysser dig för första gången

stunden när du just tappat hela middagsgratängen på köksgolvet

den är ändå din

Köpa nya kakor?

Pengarna låg också i burken

Det där gick ju inget vidare?

8. sep, 2018

Bara att erkänna - kortnovellerna blev ingen succé. Men erbjudandet kvarstår, vill du ha en novell - eller en dikt - publicerad här, så maila den till piamari7@hotmail.com

Idag blåser det härutanför, men det är fortfarande sommarvarmt. Det känns konstigt att inte ha så mycket att skörda, jag brukar ha massor. Men jag satte mindre i år, och en del av det blev ingenting på grund av torkan.

Apropå torkan - de flesta verkar ha tryckt på snooze nu när det gäller klimatet. Vi sover en stund till, nästa gång larmet går kanske vi gör något. Eller så gör vi inget. Ligger kvar i sängen och låter det ha sin gång. 

Jag tycker inte det känns okej. Vad tycker ni?