11. okt, 2018

Bor man på landet är det mörkt på kvällarna så här års. Mycket mörkt. Förutom de lampor vi själva har på utsidan av huset och ladan är det helt svart.

Det kan vara ganska mysigt. Man ser stjärnorna. Man känner dofterna. Och man hör alla ljud. Löven prasslar ganska ljudligt på sin väg ner till marken. Fåglarna rör sig ibland inne i buskarna. När de tycker att jag och hunden kommer för nära ger de sig ibland iväg i panik, vilket så klart leder till att både hunden och jag hoppar rakt upp i luften. Fast nu har vi lärt oss vilka buskar just de fåglarna bor i, så vi är beredda. På avstånd kan man ibland höra hundar skälla, eller tåget på sin väg ner till Ystad eller upp till Tomelilla. Sen svischar det förbi som en orm av ljus, en påminnelse om att civilisationen finns.

En kväll alldeles nyligen hörde vi ett grymtande alldeles framför oss. Det var regnigt och svart som i en säck. Vi tvärstannade, hunden i koppel bredvid mig. Vi hörde rörelser i grusgången alldeles nära, men vi såg inget. Vi sprang tillbaks till huset det fortaste vi kunde, ca trettio meter. Där stannade vi och lyssnade igen. Fler grymtningar och stampande i gruset.

Morgonen efter var gräsmattan bredvid grusgången uppbökad av vildsvin.

8. okt, 2018

Vi tittar på lägenheter i Malmö. En liten, som vi kan ha för att få lite mer kontakt med civilisationen och se lite folk omkring oss. En som ligger nära tågstationen (jämfört med gården vi bor på), både nära havet och restaurangerna och butikerna.  Det kan man hitta i Malmö. En lång sandstrand inne i staden, bryggor och båtar. Jag har fastnat för Gamla Limhamn. Allra mest har jag fastnat för Ön, som hör till Limhamn. Havet på fyra sidor. Vind och gräs, promenadväg runt hela Ön. Kajer, måsar, segelbåtar. Limhamn har gamla och nya hus, små gatuhus, lyxvillor, nybyggda komplex, gamla hyreshus. Jag har aldrig sett en sådan blandning på liten yta förut.

Ute på Ön är allting nybyggt.

Ön – det måste ha varit en stenig och blåsig holme. Användes för att bygga saker, stridsflygplan under kriget tex. Det har nog aldrig varit särskilt vackert egentligen, inget man behöver sörja att det är borta. Man kan bo där med gott samvete. Äta lunch på restaurangen (där man får ta med sig hunden in!) och gå och träna på Friskis&Svettis. Hoppa på buss nr 7 rakt in till centrum.

Men där är för dyrt.

Tänk billigare.

Vad finns det då?

Ja då blir det femtiotalsområdena som ligger precis ovanför den äldre bebyggelsen. Man behöver bara gå ett eller ett par kvarter så är man nere i Limhamns centrum, och ytterligare ett par kvarter så är man nere vid havet, och kan äta lunch på fiskrökeriet i den lilla hamnen.

Men där – i femtiotalsområdena - ser det ut som i Sundbyberg. Där vi växte upp. På Tulegatan, Vegagatan, Vattugatan, Fredsgatan. Knastrigt grus under skorna på vårarna, barn som alltid var ute och lekte på gårdarna utan vuxna som la sig i, vicevärldens svarta Volvo PV.

Mäklarna försöker säga att det är fint. Det kanske det är. Mycket grönt mellan husen, breda gator, ”tidstypiska” små rum och trånga kök. Jag kan inte se det fina. Jag vill inte tillbaka dit. Jag har ju lyckats komma därifrån.