5. apr, 2021
som alltid i april
deklaration trädgård
det ska sås, dvs om man vill skörda
det ska rensas, dvs om man vill ha det fint
och så finns det ju en massa borden
en del kan man strunta i
en del kanske blir gjorda fast inte idag
Idag deklarerar jag fastighetsförsäljning
sen är det enskild firma
existerande svenska svordomar räcker inte till, får ta till andra språk
isländska danska franska
tänk vad man kan lära sig av streamad tv
tröst: rabarberpaj på rabarber från förra sommaren
de nya är på väg upp, de gamla måste bort
så som det är med allt
bort med det gamla
gör plats för det nya
Känner du dig, som jag, lite träffad?
21. mar, 2021
Jag är en hund. Matte brukar ibland säga att jag är en vovve. Jag vet inte vad det är för skillnad. Men jag vet att jag har ganska tråkigt just nu. Vi är aldrig ute på något kul längre, förut brukade vi åka till ett ställe där det fanns massor av hundar, och så gick vi i skogen allihop tillsammans. Det var kul! När vi var påväg dit så brukade jag börja skälla och gnälla i bilen redan innan vi var framme. Sen brukade vi åka in till stan, gå och äta och titta på folk. På ett ställe vi brukade gå till fick jag alltid en egen leverpastejsmörgås. Där trivdes jag bäst! Jag tycker också om att sitta och titta när det finns massor av folk och hundar som går förbi. Jag undrar varför vi inte gör det längre?
Just nu är det ännu tråkigare än vanligt, för husse bara ligger och sover och matte är mest tyst och suckar och pustar. Vi går inte lika mycket som vanligt, och jag får inte vara ute själv i trädgården längre. Jag undrar om det är för att jag kröp igenom häcken några gånger och smet iväg till min kompis Spix? Så dumt av matte, jag hade ju bara roligt, och jag hade absolut tänkt gå hem igen när jag blev hungrig!
Som tur är har jag mina allra bästa kompisar, My och Molle, och dom får jag leka med ibland. Igår var jag hemma hos My, vi hade så roligt och skällde på alla som gick förbi deras uteplats. Ibland, när de som går förbi blir rädda, då är det extra roligt. Jag skulle vilja vara med mina kompisar jämt. Jag skulle önska att dom bodde här. Vi skulle säkert få plats allihop i husses och mattes säng!
Fast husse och matte är snälla, och det är inte så dumt att mysa i soffan och bli borstad i pälsen. När matte gömmer godsaker i vardagsrummet är det också jättekul, jag är supersnabb på att leta upp dom. Nu hoppas jag att min husse blir lite piggare igen snart, så att han också orkar gå ut med mig. Han har mer tålamod än matte så jag får nosa mycket mer när jag går med honom. Jag har kartlagt hela samhället här, och vet precis hur alla hundar luktar. Lycke är den som luktar godast, henne är jag kär i. Jag tror att hon är kär i mig också, för hon blir alltid glad när vi möts. I går när dom skulle gå förbi oss på en gata längre fram så la hon sig ner mitt i gatan och vägrade röra på sig, så hennes husse fick vänta tills vi kom fram. Då kände jag mig lite mallig.
Idag är det soligt och varmt ute. Matte har varit ute med mig i trädgården hela förmiddagen. Och jag tror – knack knack knack – att husse är lite piggare!
11. mar, 2021
det SKA vara jobbigt
annars blir det inte bra
komma inifrån, från själva kärnan
från de djupaste skrymslena där ingen vistats
på många, långa år
Jag gick på kurs
där försökte vi skaka fram det
meditera fram det
sjunga och dansa fram det
kreativiteten från kärnan
jag tyckte det gick bra, då
det var i alla fall kul
skaka bort alla hinder liksom
kan se det framför mig
hur stängsel och murar rasar ihop
hur den geniala ursprungliga kreativiteten smyger under och över murarna när man mediterar
Men nu
Ett tjockt lager ”bara” vardaglighet
känns inte som jag ens har något inre liv
kompakt vardag
kompakt (o)trygghet
kompakt idélöshet
bara matplanering och tvätt
bara hundpromenader och folkhälsomyndigheten
bara väderprognoser och nyheter
Kanske är det det som är livet, det här gråa
det riktiga livet
här finns ingen ursprunglig kreativitet
inga gömda glömda känslor
inga hemligheter, ingen längtan
skuld och skam
förvaras i en kopparkapsel tiotusen meter ner i urberget
dit inga skakningar når
4. mar, 2021
– Det är nog dags att vi har ett litet samtal. Sätt dig ner.
– Jag ska bara lägga i en tvätt. Vänta lite.
– Okej.
Steg i trappan, slammer, vatten som spolar, steg i trappan igen
– Sådär ja. Jo alltså. Din – vår – blogg. Den är lite för negativ tycker jag. Folk vill inte bara läsa en massa gnäll.
– Nehej, då kan de ju låta bli att läsa!
– Men ta det nu inte så! Det finns ju så mycket roligt och positivt i världen, eller hur?
– Jaha, som coronaviruset då till exempel, eller vad tänker du på?
– Nej så klart inte men vaccinationen till exempel. Den är på gång nu!
– Visst.
– Sura inte! Jag vet att vi inte har det så lätt. En make med en dödlig diagnos, vi får lov att vara ledsna. Och våra ögon, inte bara glaukom och endotelcellsdystrofi, nu är det grå starr också. Framtiden ser inte så ljus ut (haha). Och ryggen som har börjat säcka ihop igen för att osteoporosteamet i Malmö hade avslutat dig. Man kan bli förbannad för mindre. Du saknar Björkudden varje dag. Men ändå. Man kan inte bara älta negativa saker. Du får lov att vara ledsen och arg. Vi, menar jag. Men det finns bra saker också, eller hur? Kan du inte försöka tänka ut några bra saker i ditt liv?
Tystnad. Prassel med papper. En tur ner till frysen för att ta fram lunchmat. Steg upp och ner i trappan igen. Djup suck.
– Visst, du har rätt. Min man mår ganska okej, och han lever fortfarande. Vår lilla glada ullboll till hund är värd att leva för bara han, det tycker vi bägge. Det finns några nya vänner i vårt liv. Våren är på väg, Vaccinet också, livet kommer att återvända. Jag har en trädgård. Jag har havet, och en sak till.
– Vadå?
– Vi ska ha köttbullar och potatismos till lunch!
26. feb, 2021
Rovfågeln var inte större än skatan. Skatan bor här. Den tillhör huset. Jag gick ut för att skrämma bort rovfågeln. Jag kunde gå nära, två meter ungefär (coronaavstånd). Skatan kraxade hjälplöst och flaxade. De två andra medlemmarna i skatfamiljen skrek/kraxade upp i plommonträdet. När jag kom närmare tog rovfågeln skatan i klorna och drog den längre bort. Skatan skrek ännu mer. Jag kunde inte gärna ta rovfågeln med händerna, eller det vågade jag i alla fall inte. Jag gick in för att hämta något att använda som vapen – ett skohorn. När jag kom ut igen hade rovfågeln tagit med sig skatan in i ett busksnår. Jag slog i busken med skohornet, rovfågeln flyttade med sig skatan ännu längre in bland buskarna.
Jag gav upp.
Väckte maken och berättade. ”Det är naturen” sa han. Jo jag vet att det är naturen. Naturen är grym och obarmhärtig.
I vår mänskliga natur ligger att skydda det som är vårt. Skatan tillhörde huset, jag ville skydda den. Det var antagligen redan försent. Nu är den död.
Det enda jag kunde göra var att slå upp rovfågeln i fågelboken. Det var en sparvhök. Min egen kamera var inte med, bilden är från google.
Kolla in klorna. Och blicken!