17. feb, 2021

Det är många som oroar sig för …

Vad säger du till dom som är oroliga för … ?

Men kan inte många bli oroliga om … ?

Hur orolig ska man vara?

Ska man vara orolig för …?

Allt det här är från nyhetsprogram, framförallt i TV. I radion är man inte lika orolig. De så kallade journalisterna i TV1, TV2 och TV4 har stirrat sig blinda på det här med oro. Ska man tro dessa journalister så är politikernas, forskarnas och sjukvårdens främsta uppgift att se till att befolkningen inte blir orolig. Inte en enda en av oss får vara orolig, då har någon gjort fel. Och ska ställas till svars.

Borde man inte istället ta itu med själva oron?

Ibland måste man ju vara orolig. Det är kroppens sätt att sätt att tala om för oss att något kan vara farligt, så att vi kan förbereda oss. När faran är över ska vi stänga av oron. Inte hitta nya saker att oroa oss för, bara för att …

Om någon hela tiden talar om att vi kanske borde oroa oss för det ena eller andra så spär det på oron för de av oss som har svårt att värja sig.

Är nyhetsjournalisterna orsak till att oron verkar ha blivit en folksjukdom?

14. feb, 2021

Ursäkta att det dröjt. Men jag har inte tid. Vi har skaffat Netflix.

Vi hade det för några år sedan också, men då tyckte vi inte att det var värt pengarna efter att vi tittat färdigt på ”Orange is the new black.” Nu däremot, nu finns det hur mycket som helst! Jag är som ett barn lössläppt i en stor leksaksaffär. Jag slåss med drakar och häxkarlar, reser i tiden, spelar schack, umgås med engelska kungahuset, löser brott på Island, tar mig fram i snöstorm, lär mig om magiska örter och rider över de skotska högländerna. Alltså finns det inte tid för att sitta vid datorn och skriva eller läsa böcker.

Fast det går ju över. Man tröttnar. Snart är de ljusa vårkvällarna här igen, då vill man ut.

Så vi hörs igen när jag inte har så mycket att göra. Nu ska jag till Finland och lösa brott.

14. feb, 2021

Vinter och fågelmatsproblem

Vi har haft två iskalla nätter och dagar i rad. -8 på nätterna, -6 på dagarna. Nu ska det vända och bli lite varmare. Gatorna och gångvägarna är isiga och hala. En äldre man vi brukar möta ofta går stadigt i sina dubbade vinterkängor. Vi smyger fram försiktigt. På Björkudden behövdes inga dubbar under skorna, grusväg och ängar blir inte hala. Jag går ner till strandängarna, men vägen dit är ett äventyr fast den inte är mer än 100 meter. Vinden är nordlig, bitande. Vid havet nedanför strandvallarna är det lä, och solen skiner. Jag vill sätta mig ner, lägga mig i sanden, men stenarna som finns att sitta på är iskalla och sanden frusen. Massor av tång har blåst upp. Den är mjuk att trampa i. jag hoppas att det ska komma en annan vind och få bort den igen innan sommaren kommer.

Det har börjat bli så mycket ljusare att det märks.

Det kommer att bli vår igen.

Vi kommer att bygga ett trädäck på framsidan. Vi kommer att sitta där och njuta av solen och titta på folk som går förbi. Jag kommer att plantera vinrankor och bokharabinda som slingrar sig upp mot huset.

Men inte än. Än finns tid att bara drömma och vila.

För fåglarna är det inte mycket vila. De måste liga i hela dagarna för att få tillräckligt mycket mat. Jag brukar hjälpa dem med talgbollar, jordnötter och fröer, och det hade jag tänkt göra här också. Här finns mycket fåglar, man hör dem och ser dem. Klart de måste få mat.

Men kråkfåglarna tar över allt när man hänger ut mat. Skator, kråkor, råkor och kajor. Jag har ingenting emot dem egentligen, men de tar över. Småfåglarna har ingen chans, trots att jag har en slags bur för talgbollar åt småfåglar som de stora inte ska kunna ta sig in i. Den funkar inte. De stora hänger där och hackar och sticker in sina långa näbbar, har ner buren på marken så de kommer åt bättre. Jag har hängt upp den bättre, men de är ändå där. Det är ingen balans.

På Björkudden var det balans i fågelvärlden. (Jo jag saknar Björkudden!)

Är det någon som har tips om hur man ser till att småfåglarna får sin mat?