24. nov, 2018

Det var över sjuhundra besökare på den här sidan förra veckan. Det är veckorekord med råge! Vilka är det? Ingen säger något. Jag föreställer mig en gruppresa med kineser, de brukar ju vara många. 

När vi var på Bali förra hösten såg vi många kinesiska gruppresor. Man märkte att de hade pengar, de reste med fina nya kläder, inte alltid passande för dagens aktiviteter. Det fanns inga som helst likheter med de arbetare och bönder i likadana enkla jackor och byxor man alltiod såg på 70-talet. De verkade ha roligt också, de pratade och skrattade och fotograferade varandra vid stranden, kvinnorna höll upp sina vackra scarfes mot vinden för att få fina bilder.

Vi är alla lika. Vi har samma önskan om att kunna leva bra liv, att våra barn ska få gå i skolan, vi vill ta hand om våra familjer och vi är nyfikna på världen.

Så vad är problemet?

11. nov, 2018

Stockholm är hårt och stökigt

asfalt överallt.

längtar efter gympadojor, ska aldrig mer resa utan dem.

de första dagarna är det roligt med alla människor, alla vänner, ställen man kan fika på, allt man kan köpa.

Dag nummer tre längtar jag efter gräs, grusvägar och vinden från havet

Benhinnorna värker, knivar skär genom stortålederna

man kan inte konsumera hela tiden.

inte fika heller.

hur tänker de?

Gallerior, varuhus, ko-ko-konsumera mera

jag får inte luft!

Flyr till arkitektur – och designcenter.

ett bibliotek med lediga arbetsplatser, stora glasrutor ut mot träd och natur.

ett rum jag skulle vilja ta med mig hem

tankarna får komma i ordning, orden flyter fram

Frid

27. okt, 2018

Som du kanske sett har vi drabbats av sjukdom i min familj.

Vi vet inte om det är liv eller död som väntar oss, men vi vet att vårt liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bli de där sorglösa, friska pensionärerna som trodde att de hade tjugo friska år framför sig. År när man kunde välja att göra en massa roliga saker. Det var ingen brådska. Ville vi flytta till Spanien kunde vi göra det sen. När vi var färdiga med gården.

På sätt och vis var det som att vara ung. Om man har tjugo år kvar eller sjuttio, det är nästan lika svårt att greppa för hjärnan. Det är en evighet. Och som pensionär, med någotsånär god ekonomi, har man på många sätt en större frihet än vad man har som ung, när man måste leva upp till alla krav och skaffa sig ett yrke, en partner, ett jobb, barn, villa, eller när man i alla fall måste få rätt på sig själv, vem man är och vad man vill med sitt liv.

Under perioder när hela ens liv är i gungning kan man ibland uppleva förhöjd livskänsla, större närvaro. Så är det inte för mig just nu. Passivitet och nedstämdhet har lagt sig över mig som en blöt filt, jämförbar med vädret utanför. Jag får tvinga mig att skriva och leka med hunden. Men det är tur att hunden finns – då kommer man i alla fall ut fyra gånger om dagen. Skogen är alltid välkomnande som en riktigt gammal vän. Jag finns alltid här, säger den. Du kan komma när du vill, jag ställer alltid upp.